PATRIK ENGELLAU: Går världen åt höger eller vänster?

Svensk politik diskuteras sedan hundrafemtio år sedan som en kamp mellan höger och vänster (eller andra synonyma sociala motsättningar såsom kapitalister och socialister eller högerpartister och socialdemokrater). Jag har alltid – i varje fall sedan femtio år tillbaka – gjort motstånd mot den tolkningen av det svenska samhället. Det typiska för oss är att vi långt tidigare än länder mer kom att kännetecknas av sammanhållningen mellan de olika politiska falangerna än av den tidigare konflikten mellan dem. Det har varit mer intressant att analysera svensk politik, har jag länge tyckt, som ett relativt homogent politikerväldes gemensamma försök att inrätta ett nytt system än att fortsätta att koncentrera sig på de obetydliga skillnader som fortfarande finns inom politikerväldets partipolitiska avdelningar.

Enligt teorin om att grundläggande politiska förändringar genom århundradena brukar förkroppsligas i nya grundlagar hävdar jag därför att politikerväldet installerades i Sverige genom 1974 års regeringsform som både till stil och innehåll markerade en rejäl nydaning: till stilen därigenom att de nya härskarna inte ansåg det behövligt att tillfråga folket om den epokgörande nya grundlagen – Claude.com säger att ”svenska folket tillfrågades aldrig direkt om 1974 års regeringsform, och det är faktiskt ett medvetet och välmotiverat ställningstagande i förarbetena, inte en förbisedd lucka” – till innehållet genom att det redan i första paragrafen stadgas att politikernas gemensamma huvuduppgift är att bygga en välfärdsstat.

Men nu ska jag i vilket fall som helst uttala mig om högern och vänstern. Högern och vänstern, eller åtminstone deras rester, finns i alla länder ehuru konstruerade utifrån lokala seder, tankar och bruk. Till exempel har den politiska kulturen, liksom alla annan kultur, i allmänhet sitt ursprung i USA med den skillnaden att nya synsätt och beteenden inte bara uppfinns i Amerika utan också där institutionaliseras och försvinner fortare än här. Titta exempelvis på Black Lives Matter och MeToo.

Därmed har jag kommit till mitt problem. Om man prompt ska mala in höger/vänster-skalan i resonemang om politiken borde man kunna använda den för att orientera sig i tillvaron och få en hygglig bild av vartåt västvärlden rör sig, till höger eller vänster.

Själv anser jag alltså att frågan var relevant från 1800-talets slut fram till början av 1970-talet när den ersattes av den gemensamma kampen för att bygga en välfärdsstat där politiker oavsett parti tog ansvar för växande sjok av medborgarnas existens. Många menar att detta faktiskt är ett vänsterprojekt som i ett stort antal uppenbarelseformer har dominerat västerlandets ambitioner åtminstone sedan andra världskriget (således att barnbidraget, invandringsvågen och Black Lives Matter är samma andas barn).

Själv hade jag trott att den planetära vänsterrörelsen sedan något årtionde klingat av (även om jag vet att så korta perspektiv oftast leder tankarna fel). Högern håller på att ta över. Min forskningsassistent Claude gör denna bedömning avseende Latinamerika:

Cirka 9 av 18-19 latinamerikanska demokratier har just nu högerregeringar — en tydlig majoritet i antal, och en kraftig förskjutning sedan 2022 då pendeln pekade tydligt åt vänster. En analys konstaterar att nio av femton undersökta latinamerikanska demokratier har bytt politisk riktning sedan 2022, i sex fall från vänster till höger.

Ytterligare tänkbara exempel på sådan högervridning skulle kunna vara Trumps tillträde som amerikansk president och Starmers fall som Storbritanniens premiärminister. Om Ukraina ska räknas till en högervåg vill jag inte döma.

Men just som man eventuellt börjar tro att världsanden gör en högersväng kommer USA med ett nytt koncept. Vänstersocialisten Zoran Mamdani (bilden) blir vald till borgmästare i New York och visar sig vara radikalare än det svenska vänsterpartiet. Han har infört förskola för alla, gratis kollektivtrafik, kommunalt drivna livsmedelsbutiker i varje stadsdel, och en grön energiomställning kopplad till social rättvisa. Han har också drivit på för utökat uppehållsskydd för migranter och krävt att utvisningarna avslutas. Det känns som Sverige för hundra år sedan när välfärdsstaten bara var en luftig framtidsdröm.

Patrik Engellau

Related Articles

Responses

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev

Kom på träffar med Svepet.nu