Irans luftvärn är ett skadat lejon – men lyckas ändå skjuta ned fiendeplan

Iran hade, på pappret, ett av världens starkaste luftförsvar med hundratals kort-, medel-och långdistansluftvärnssys­tem. Ändå kunde Israel lägga mycket av det försvaret i rui­ner redan under tolvdagarskriget 2025. När USA och Israel anföll Iran den 28 februari var det iranska luft­värnet redan allvarligt decimerat. Sedan dess har landet bombats mer än 14 000 gånger av angriparna.

En stor del av attackerna riktades redan i inledningsskedet på landets radar- och luftvärnsinstallationer. Detta har gjort att Irans luftvärn otvivelaktigt försvagats – men ändå lyckas Iran skjuta ned enstaka ame­rikanska stridsflygplan och ett flertal avancerade drönare i ett skede av kriget där både Israel och USA säger sig ha totalt luftherravälde.

I den här artikeln granskar Nya Ti­der det iranska luftvärnet – och visar att även ett skadat lejon ännu kan vara farligt.

En Azarakhsh fotograferad av Hossein Zohrevand för TAS

Irans luftförsvar före kriget

Innan 2025 hade Iran ett relativt ka­pabelt luftförsvar bestående av både inhemska och utländska luftvärns­system, då främst från Ryssland men även kvarvarande äldre amerikan­ska system som shahen fått av USA innan den islamistiska revolutionen.

Ya Zahra-3 är en iransk kopia på den kinesiska HQ-7, som i sig är en vidareutveckling av den franska Crotale-roboten. Den har en räckvidd på 10 kilometer mot lågflygande mål och använder en radiolänk för att styra roboten även i stark störningsmiljö. Foto: militaryforum.net

Iran hade över 400 stycken inhem­ska korträckvidds luftvärn av typen Ya Zahra-3 och dess mobila variant Herz-9, samt cirka 30 ryska Tor som också har kort räckvidd, runt 10–15 kilometer och en attackhöjd på upp till 5 kilometer. Till dessa har man byggt nya mer avancerade system som Azara­khsh, vilket började produceras 2024 och som fokuserar på mobilitet och en förmåga att samverka med olika radarsystem. Enligt iranska källor kan de nå mål på en höjd upp till 6,5 kilometer. Sannolikt har man dock ganska få av Azarakhsh-systemen, vilka re­presenterar en omläggning av den iranska försvarsstrategin från fler fasta positioner till en mer mobil försvarsstruktur med möjlighet till snabb omlokalisering.

Mersad med_Shahin-robot. Foto: Mehr News Agency

När det kom till medeldistansluft­värn hade Iran före 2025 ett omfat­tande nätverk av äldre amerikan­ska och uppgraderade varianter av Hawk-systemet (som Sverige fasade ut 2013), konkret MIM-23 Hawk och Irans egen uppgraderade version Mersad, totalt omkring 500 stycken system. De har en räckvidd på mel­lan 30 och 45 kilometer och kan nå mål på en höjd av 15–20 kilometer, tillräckligt för att försöka skjuta ned de flesta strids­plan, men samtidigt med en relativt låg träffsäkerhet och en låg förmåga att motstå elektronisk störning.

Khordad-3 under en uppvisning i Teheran. Just denna enhet sköt ned en av USA:s mest avancerade drönare, en MQ-4, år 2019. Det finns en målad symbol synlig på sidan av fordonet som markerar nedskjutningen. Foto: MojNews

Iran hade även köpt in 50 ryska 2k12 Kub, vilket skedde 1995. Det är ett stridsprövat system som bland annat används i Ukraina. Dessa har en räckvidd på cirka 30 kilometer och kan nå mål på en höjd av 16 kilometer. Mer av­ancerade system fanns även i en be­gränsad omfattning, som Raad-1 och 2 samt Khordad-3, system som upp­gavs ha en räckvidd på mellan 50–75 kilometer och en maximal höjd av 25–30 kilometer, mer än nog för att nå avance­rat stridsflyg och även strategiska bombplan.

En MQ-4C Triton sköts eventuellt ned innan kriget började. Foto: Amerikanska krigsdepartementet

Luftvärn med lång räckvidd skulle bli en sköld

Iran hade innan 2025 ett flertal av­ancerade luftvärnssystem med lång räckvidd. Innan tolvdagarskriget med Israel det året var det en mycket viktig del av landets strategiska för­måga och ansågs vara en starkt av­skräckande faktor mot angrepp.

Iran hade 10 rysktillverkade S-200 som man uppgraderade med inhem­ska luftvärnsrobotar för att öka räck­vidd och träffsäkerhet. Man hade även runt 50 stycken Sayyad-2 och -3, Khordad-15 och cirka 45 av de moderna Talaash och Bavar-373-luft­värnssystemen.

Khordad-15 är ett av Iran egenutvecklat luftvärnssystem som använder en radar som belyser målet och som roboten styr emot. Räckvidden är cirka 200 kilometer och systemet uppges även kunna upptäcka smygmål på upp till 85 kilometers avstånd och bekämpa dem från 45 kilometer. Det togs i bruk 2019. Foto: Army Recognition

Samtliga av dessa har räckvidder på upp till 200–350 kilometer och en för­måga att angripa flera mål samtidigt på en höjd upp till 30–40 kilometer. Det är snabba robotar som närmar sig sina mål i Mach 5 eller mer. De senare sys­temen som Talaash och Bavar-373 är dessutom relativt moderna system som började levereras runt 2013. Iran har fortsatt utvecklingen av dessa, vilket resulterat i det moder­naste inhemska systemet som Iran förfogar över idag: Arman. Systemet lanserades i början av 2024 och upp­ges ha höghastighetsrobotar med en flyghastighet på mellan Mach 7 och 9, ämnade att angripa både ballis­tiska robotar och fientligt flyg från långt avstånd.

Arman är Irans mest avancerade inhemskt producerade luftvärnssystem. Det kan följa sex olika mål samtidigt och bekämpa dem på ett avstånd av upp till 120 kilometer och en höjd av 27 kilometer. Det togs i bruk i februari 2024. Foto: IRNA

Från 2016 hade man även fyra av de rysktillverkade och mycket avan­cerade S-300 i en modern version, S- 300PMU2, vars räckvidd ligger kring 200 kilometer och maximal höjd 27 kilometer. Även här handlar det om höghastig­hetsrobotar som även kan bekämpa inkommande ballistiska robotar.

Iran har även åtskilliga hund­ratals luftvärnskanoner vilka är placerade kring viktiga industrier och militärinstallationer. Luftvärnskanoners effektivitet kan dock i stort bortses från i dagsläget annat än för kortdistansförsvar mot drönare och helikoptrar.

Bristerna i skölden blev uppenbara

Trots att Iran på papperet hade ett starkt luftförsvar med flera lager av olika varningssystem samt lång-, medel- och kortdistansluftvärn som överlappade och som nationen lagt de två senaste decennierna på att bygga upp, fanns det likväl allvarliga brister.

En stor del av dessa luftvärnssys­tem kom att förstöras redan under Israels överraskningsanfall under inledningen av tolvdagarskriget i juni 2025. Medan Iran hade god ka­pacitet att upptäcka israeliska plan och kryssningsrobotar långt innan dessa närmade sig iranskt luftrum var sambandskedjorna mellan olika inhemska och utländska system och beredskapen hos militären desto mer bristfällig. Genom ett omfattan­de förarbete på markplan med hjälp av agenter och sabotörer, allt koordi­nerat för att ge en kaskadeffekt, kun­de Israel slå ut de iranska radarsys­temen som skulle förvarna landet, elektricitet till ett par nyckelsystem, och minst ett av de extremt viktiga S-300-systemens radaranläggningar.

Genom att även angripa lednings­strukturen och elektroniskt störa ut kommunikation mellan militärled­ningen och de olika luftvärnsför­banden skapade man stora hålrum i det annars överlappande försvars­nätverket, som man därefter kunde skicka in flygplan och ballistiska robotar genom – för att slå ut syste­men var för sig. När Iran väl kunde mobilisera sitt försvar var skadan re­dan gjord. Runt 300 inledande bomb­angrepp under knappa 10 minuter gjorde de nästföljande tolv dagarna till en enkel affär för de israeliska stridsflygplanen.

Det finns inga klara uppgifter om exakt omfattning av skadorna, men Israel hävdade att man totalförstört samtliga S-300-system, samt i stort sett alla långdistanssystem man kun­de komma åt. Externa bedömare och militära tankesmedjor som till exem­pel Foreign Policy Research Institute (FPRI), uppskattar att 50–75 procent av medeldistansluftvärnet och 75–85 procent av Irans långdistansluftvärn slagits ut under tolvdagarskriget.

Majoriteten av de system som förstörts, både då och nu under det pågående kriget, fanns i västra Iran, medan framför allt kort- och medel­distanssystem finns kvar i en något högre grad i de östra delarna av lan­det där de dock inte gör någon större nytta. Att flytta dem är svårt eftersom de kan komma att angripas innan de kan understödja varandra. Risken är även att USA skulle börja angripa de östra delarna av Iran i högre grad om allt för mycket av luftvärnet som finns kvar där flyttas.

Även ett skadat lejon kan bita ifrån

Men trots de omfattande förluster som USA och Israel tillfogat de iran­ska luftvärnssystemen innebär inte det att nationen är helt försvarslös. Kvarvarande system, varav en del undangömda i ”missilstäderna”, vil­ka är massiva underjordiska bunker­system skyddade av hundratals me­ter berggrund, har lyckats att både skada och skjuta ned en handfull amerikanska stridsflygplan. Det är fler än något krig USA varit i sedan åtminstone Gulfkriget 1990–1991, då man förlorade 23 flygplan.

Majoriteten av nedskjutna ameri­kanska stridsflygplan under krigets gång än så länge är F-15E-modeller som används i attacker mot iranska markmål. Av dessa har majoriteten, något ironiskt, skjutits ned av miss­tag av Kuwait, vilket skedde 2 mars när ett kuwaitiskt stridsplan gick till angrepp mot det piloten trodde var anfallande iranska plan. Under lop­pet av några minuter fick piloten in träffar som ledde till att tre av de allierade amerikanska planen sköts ned.

Den 12 mars kraschade en ameri­kansk KC-135 Stratotanker, ett flyg­plan byggt för att tanka andra plan i luften, i Irak i ett stort eldhav vilket ledde till att besättningen på sex man förolyckades. Samtidigt skadades ett annat plan allvarligt under samma incident men kunde landa i Israel. En iransk-kopplad irakisk milis tog på sig det man hävdar är en attack med portabla luftvärnsrobotar med­an USA hävdat att det rör sig om en olycka som orsakade en kollision mellan de två planen.