Dagerlind: När slutade Sverige tala om fred?

LEDARE • På bara några få år har svensk politik genomgått ett av de största idépolitiska skiftena i modern tid. Ett land som länge byggde sin internationella identitet kring alliansfrihet, nedrustning, medling och kärnvapenmotstånd talar nu om upprustning, långvarig konfrontation, värdlandsavtal, bassamarbeten och europeiska kärnvapenparaplyer. Förändringen har gått så snabbt att själva hastigheten borde mana till eftertanke.

Det gamla Sverige var inte pacifistiskt i meningen försvarslöst. Landet byggde under kalla kriget ett starkt nationellt försvar. Men säkerhetspolitiken vilade på två ben – militär förmåga och politisk återhållsamhet. Alliansfriheten syftade till neutralitet i krig. Samtidigt försökte Sverige vinna inflytande genom diplomati, FN-arbete och internationell nedrustning.

Alva Myrdal blev en global symbol för kampen mot kärnvapen. Inga Thorsson drev samma linje. Olof Palme gjorde Sverige till en självständig röst mellan blocken. Man kan invända mot delar av denna tradition, men den gav landet en tydlig idé om att små staters säkerhet också skapas genom avspänning, folkrätt och låg konfliktnivå.

Rysslands invasion av Ukraina förklarar inte allt

I dag låter det annorlunda. Efter Rysslands invasion av Ukraina har mycket förändrats, och det vore ohederligt att förneka betydelsen av den händelsen. Ett europeiskt land angreps av sin granne i strid med folkrätten. Det skakade opinioner över hela kontinenten, inte minst i Sverige. Många slutsatser var rationella – försvaret måste stärkas, beredskapen förbättras och gamla självklarheter omprövas.

LÄS ÄVEN: SD öppnar för svenska kärnvapen

Men invasionen förklarar inte allt. Sveriges kursändring började tidigare. EU-inträdet, deltagande i Natoövningar, insatser i Afghanistan och Libyen, värdlandsavtalet med Nato och den gradvisa anpassningen till västliga säkerhetsstrukturer pekade ut riktningen långt innan medlemskapet formellt blev verklighet. Det som skedde 2022 var därför inte en total omsvängning, utan kulmen på en längre process.

Det tidigare otänkbara normaliseras nu snabbt

Det verkligt anmärkningsvärda är kanske inte att Sverige rustar, utan att nästan ingen längre talar om fred. Debatten handlar om procentsatser av BNP till försvaret, vapensystem, avskräckning och hur länge krig måste pågå. Betydligt mer sällan diskuteras diplomati, europeisk säkerhetsordning, rustningskontroll eller vägar att minska risken för direkt stormaktskonflikt.

När samtal förs om kärnvapenparaplyer eller om att närma sig Frankrikes kärnvapenförmåga märks hur snabbt det tidigare otänkbara kan normaliseras. Det betyder inte att beslutsfattare önskar krig. Men det visar hur krislogik förändrar språk och gränser. Det som i går betraktades som extremt framställs i dag som pragmatiskt.

Militärt mångmiljardregn – sparbeting i välfärden

Här finns också en ekonomisk fråga som förtjänar större uppmärksamhet. När säkerhetsläget försämras kan mycket stora summor mobiliseras på kort tid till militär upprustning. När vården behöver resurser, järnvägen underhåll, kommunerna stöd eller energisystem byggas ut heter det ofta att utrymmet saknas. Medborgare har rätt att fråga varför vissa investeringar framstår som självklara och andra som omöjliga.

LÄS ÄVEN: Kristersson öppnar för kärnvapen i Sverige

Detta handlar inte om att välja mellan försvar och välfärd, som om det ena automatiskt uteslöt det andra. Ett land behöver båda. Men man kan diskutera balansen och proportionerna, och ett samhälle som enögt endast förmår tänka säkerhet i militära termer riskerar att missa att motståndskraft och totalförsvar innefattar väl fungerande institutioner, utbildning, sammanhållning, robust infrastruktur och tillit.

Fredens röst starkast när försvaret var det

Det behövs därför en mognare svensk säkerhetsdebatt än den vi nu ser. Sverige behöver ett trovärdigt försvar av den modell vi hade under efterkrigstiden innan det monterades ned. Rysslands aggression måste tas på allvar. Men varje invändning mot militarisering är inte naivitet, och varje fråga om diplomati är inte undfallenhet.

LÄS ÄVEN: Stort stöd för kärnvapen i Sverige

Den svenska fredstraditionen var inte perfekt och neutralitetspolitiken stundtals feg. Men den bar på en insikt som nu håller på att gå förlorad – att varaktig säkerhet inte bara skapas genom styrka, utan också genom att minska skälen till krig. Och fredens röst i Sverige var faktiskt som starkast när vår militära försvarsförmåga också var det. Den kombinationen saknas idag.

Sverige behöver försvar. Men Sverige behöver också åter lära sig tala om fred.

Inlägget Dagerlind: När slutade Sverige tala om fred? dök först upp på Samnytt.