Nordisk folktro, del 84: Tibast
Foto: privat
Den svenska folktron rymmer många föreställningar om växter och deras magiska verkan. Två förekommer särskilt ofta i uppteckningarna: tibast och vänderot. ”Tibast och vänderot står allt ont emot”, sade ett gammalt talesätt. Nedan undersöker vi tibastens roll som trolldomsväxt och läkeört.
Tibasten har många förunderliga egenskaper, som bidragit till att den betraktats som magisk. Den blommar mycket tidigt på våren — ofta redan i mars eller april, medan snöfläckar kanske ligger kvar i omgivningarna. Blomningen sker på bar kvist — först senare spricker de gröna löven ut. Därefter kommer bären, som bär trolldomens klarröda färg. Kring midsommar, en av årets mest laddade tidpunkter, är bären mogna, och den som stoppar ett i munnen kan känna hur det bränner på tungan. Växten är giftig för däggdjur, samtidigt som fåglarna kan äta av bären utan besvär. Det är förståeligt att tibasten väckte undran och uppfattades som bärare av övernaturlig kraft.
Trots sin giftighet användes tibast inom folkmedicinen — men alltid med betydande risk. Den som äter tibast får sår och blåsor i slemhinnorna, kräkningar, magsmärtor och diarré. Enligt äldre medicinska föreställningar skulle ont fördrivas med ont, vilket gjorde tibasten åtråvärd. Marginalen mellan ”verksam” och ”farlig” dos var dock liten, och tibasten räknades därför till de mer riskabla läkeörterna. I uppteckningar från olika delar av landet finns uppgifter om att bären åts mot halsont, tandvärk och magproblem som kolik och förstoppning. Det berättas också att bär ibland gavs till barn som drabbats av engelska sjukan (D-vitaminbrist). Enstaka uppgifter nämner dessutom att växten använts i syfte att framkalla abort, något som understryker hur stark och farlig den ansågs vara. Av olika växtdelar (bär, blad och bark) gjordes omslag och avkok mot reumatism, svullnader och gikt, och tibastbrännvin dracks mot värk. Traditionen förmedlar även att tre bär skulle ges till kor efter kalvning för att efterbörden skulle komma ut.
Även tibastens förment magiska egenskaper togs till vara. Grenar hängdes upp i ladugårdar och i bostadshus för att hålla både ohyra och osaliga väsen borta. Korna kunde få tibastkvistar hängda om halsen som skydd mot trolldom och ett par tibastbär i fickan sades skydda mot huggormsbett vid vandring i skogen. När någon blivit gastkramad kunde pulveriserade bär bryta den onda kraften. Men det är i folktron kring skogsrået som tibastens skyddande kraft framträder tydligast. Många sägner runt om i landet skildrar uppgivna hustrur som fått tillgripa tibast för att få sina män tillbaka när de blivit förförda av ett rå.
En sägen om tibastens magiska kraft
En gång var det en bonde som hade blivit lockad av skogsrået och fått ihop det med henne. Så snart hon kallade rände han till skogs. Fru och barn lämnade han, och sysslorna på gården förblev ogjorda. När han kom hem igen var han trött och slak, utan all mannakraft. Hustrun var förtvivlad, för en sådan man var inte mycket att ha.
Så en dag när hustrun var ute i skogen mötte hon skogsrået och bestämde sig för att be om ett gott råd.
— Jag har en tjur därhemma, sade hon finurligt, och den springer jämt till de andra ladugårdarna och har ihop det med korna. Hur ska jag få den att sluta? Har frun något råd?
— Ta tibast och vänderot, svarade skogsrået. Det biter.
Bondhustrun tackade för rådet och skyndade sig iväg för att leta upp örterna. Sedan begav hon sig hem, men istället för att ge dem till tjuren gav hon dem till sin man.
Efter det stannade mannen alltid på gården och skötte sina sysslor, utan att låta sig lockas av skogsråets rop.
I skogen gick rået ensamt och klagade:
— Tibast och vänderot, tvi vale som lärde dig bot!
– Hämtat från beskrivning på Sagomuseet i Ljungby
–
Tryckta källor:
Ejdestam, Julius (1992), Svenskt folklivslexikon, Rabén och Sjögren
Schön, Ebbe (2000), Älvor, troll och talande träd, Semic
Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö. Hur vi tänkt, trott och trollat, Prisma
–
Otryckta källor:
Information har även inhämtats vid besök på Sagomuseet.
Responses