Söndagskrönika: Kan jag byta ras?
Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2024/12/kan-jag-valja-ras.mp3
Om biologiska markörer upphör att vara meningsfulla, och vi kan välja vårt kön, kan vi då också välja vår ras? Rachel Dolezal heter en kvinna som var representant för NAACP (National Association for the Advancement of Colored People) i Washington. Hon utbildades på en institution vid Howard University som traditionellt sett är förbehållen afroamerikaner. Hon undervisade vid Eastern Washington University i följande kurser: ”The Black Woman’s Struggle”, ”African and African American Art History”, ”African History”, ”African American Culture” och ”Introduction to African Studies”. Hon var solbränd och håret i dreadlocks och bejakade rent allmänt koderna för att vara ”svart”. Hon blev förmyndare för sin bror, som är svart och hade adopterats av hennes föräldrar. Hon gifte sig med en afroamerikansk man och fick barn som av det amerikanska samhället betraktades som svarta. Hon betraktades alltså som svart och presenterade sig själv som svart. Även om det inte längre har någon juridisk status, räcker det med ”en enda droppe svart blod” för att definieras som svart. Många människor med något mörkare hud klassificeras som ”svarta”, vilket inte skulle vara fallet i Sydeuropa.
År 2015 avslöjade Dolezals bror att hon var född vit (och blond) i en vit familj. Resultatet blev en skandal. Hon anklagades för att vara en rasbedragerska och förlorade allt. Hon fick sparken från sitt jobb, kastades ut ur NAACP, hennes man tog ut skilsmässa och hon blev tvungen att betala tillbaka ett antal bidrag och lån. Hon försvarade sig med att hon var transrasial på samma sätt som andra är transsexuella. Hon hade gjort ett fritt val att identifiera sig med svarta människor och påstod – vilket är sant – att ras har en svagare biologisk grund än kön och att hon inte förstod varför transrasialitet var så totalförbjudet när transsexualitet accepterades. Argumentet övertygade inte. Hon fördömdes från alla håll, från domstolarna till de svartas organisationer, progressiva rörelser och, naturligtvis, också av den konservativa högern. För media var och förblev hon en bedragerska.
Hur ska vi förstå denna skenbara motsägelse? I båda fallen utmanas ett biologiskt givet tillstånd (kön eller hudfärg) i det fria valets, den personliga känslighetens och erfarenhetens namn. Det givna ”flyter”, överges och rekonstrueras (vid behov genom kirurgi eller pigmenteringstekniker) för att biologin ska kunna underordnas den upplevda och valda identiteten. Denna kodas sedan genom beteenden som anses tillhöra den nya identiteten, på samma sätt som konvertiter gör med sin nya religion. I teorin hade Rachel Dolezal rätt men det hjälpte inte.
För att förstå varför det ena accepteras men inte det andra kan vi granska argumenten hos dem som fördömer J. K. Rowlings vägran att betrakta transkvinnor som kvinnor och de som fördömer Dolezal för att hon vill bli erkänd som svart. De förstnämndas huvudargument, att Rowling utsätter transpersoner för ”lidande”, används också av de sistnämnda. Den centrala frågan är kopplingen mellan lidande och identitet.
En kvinnlig afroamerikansk författare intervjuade Dolezal och skrev två artiklar om henne för två olika webbplatser. De flesta kommentarerna handlade inte om henne, utan om den bristande förståelsen för svarta kvinnors identitet. Det var det som gjorde att diskussionen kring Dolezal blev smärtsam för många svarta kvinnor. Dolezal förstod inte det lidande som det innebär att vara svart. När Dolezal talar om sig själv som svart, så talar hon också om sig själv som medlem av en ras som upplevt slaveriet och fortfarande utsätts för rasism.
Dolezal ägnar sig åt kulturell appropriering, hon lånar en identitet utan att förstå vad som är kärnan i denna identitet, nämligen lidandet. För henne är det en narcissistisk njutning att vara svart, inte att känna empati för en människogrupps öde. Transsexuellas lidande är ett individuellt lidande som inte är rotat i en kollektiv historia av förtryck.
Här kommer vi till en annan omtvistad punkt i det nya tänkandet: rasifiering. För i verkligheten håller rasen på att bli flytande. Amerikanska folkräkningar har övergivit den svart/vita tvådelningen. Människor kan identifiera sig som svarta och vita eller välja från en ständigt föränderlig lista över raser och/eller etniciteter; idén om blandras är nu accepterad, och så vidare. Ras erkänns inte i lagen, och de som kräver att positiv särbehandling ska upphöra göra det i antirasismens namn (ras ska inte beaktas, varken positivt eller negativt). Ändå påstås rasismen vara mer aktiv än någonsin i USA, liksom i Europa, i polisens attityder, diskriminering på bostads- och arbetsmarknaden och så vidare. Det är här som begreppet ”rasifiering” är meningsfullt, eftersom det bekräftar att diskrimineringen och rasismen snarare är en social än en biologisk fråga.
Rasismen är inte längre grundad i förekomsten av biologiska raser och ojämlikheten dem emellan, utan det handlar om att se den andra som svart. Ras är verkligt eftersom valet bara kan göras i en riktning: Du kan vara extremt ljushyad och fortfarande vara svart, men du kan inte vara extremt eller ens måttligt mörkhyad och någonsin behandlas som vit. Ingen visuell förändring skulle göra Dolezal delaktig i det nedärvda trauma och den socioekonomiska nackdel som rasförtrycket innebär.
Det som gör det möjligt för Dolezal att välja är hennes privilegium som vit person. Det är anledningen till att transrasialitet inte är tillåtet. Medan transsexualitet handlar om vem man vill vara så handlar transrasialitet om hur den andre reagerar och agerar. Detta sätt att se är också en produkt av historien, av ett förflutet som fanns på riktigt. Minoriteter existerar, även om det är svårt att definiera ”majoriteten” eftersom majoriteter numera uppfattar sig själva som hotade av minoriteterna. De innebär ett lidande också att vara majoritetsmedlem.
Identitet är nu en fråga om val, förvisso av individen själv, men också, och kanske ännu mer, av andra, genom deras sätt att se på mig, eller genom de kategoriseringar som finns på identitetsmarknaden. Dolezal använde en kod för svarthet; hon sa att hon sågs som svart av vita människor. Men i den ovan nämnda intervjun med Dolezal börjar den svarta intervjuaren med att säga: ”Jag sitter mitt emot Rachel Dolezal och hon ser vit ut. Inte lite vit, inte rasmässigt tvetydig. Dolezal ser verkligen, verkligen vit ut.”
De båda personer som samtalar i den här intervjun ser den andra som en kvinna som försöker beröva henne hennes identitet, vilket för den ena innebär tyngden av ett gemensamt förflutet och för den andra hennes frihet.
I dag anses identitetsbaserat personligt lidande ofta vara den mest oacceptabla sociala sjukdomen, och det är därför som den politiska mobiliseringen i allt högre grad har övergått från klasskamp till kamp om platser, raser och ansikten, liksom om identiteter i allmänhet. Igår var fabriken platsen för kampen, idag är det kroppen. Det övergripande resultatet är en neutralisering av den socioekonomiska politik som stod i centrum under 1900-talet.
Den franske filosofen Olivier Roy skriver i sin bok The crisis of culture (2024) att insisterandet på lidande och alla typer av försoning och kompensation innebär att frågan om makt inte tas upp. Aktörerna hävdar alla att de bekämpar ett organiserat maktsystem, det vill säga ”systemisk rasism”, ”patriarkatet” etc. De är besatta av makt men den verkliga makten förblir osynlig. Den politiska arenan är numera inte mer än en teater där narcissistiska skådespelare uppträder för en allt äldre och allt glesare publik.
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Responses