Söndagskrönika: Den värdefulla tråkigheten
Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/08/den-vardefulla-trakigheten.mp3
En av mina lärare var historikern och socialantropologen Börje Hanssen. Han hade sex eller sju barn och ibland tog han med sig ett av barnen till sina seminarier. Jag minns att jag tyckte synd om en pojke som fick sitta på en bänk utanför föreläsningssalen under de två timmar ett seminarium vanligen tog. Han hade inget att läsa och ingenting annat heller att förströ sig med utan han bara satt där. Jag sa till Börje Hanssen att det var ett grymt sätt att hantera pojken på och fick till svar att det var avsiktligt: ”Det är nyttigt att ha tråkigt”.
Jag tog till mig tanken att tråkighet är nyttigt, karaktärsdanande på något sätt, och när mina båda söner som barn klagade på att de hade tråkigt svarade jag att man måste klara att stå ut med att ha tråkigt: ”Man kan inte ha kul jämt.” Det var ett uttryckt som de avskydde.
Journalisterna Po Bronson och Ashley Merryman har med sin bok ”NurtureShock: New thinking about children” (2011) bekräftat att jag var på rätt spår. Övertygande visar de att ostrukturerad tid är särskilt viktig för utvecklingen av kreativitet hos barn.
Det där är en tanke som jag ofta får, både på lekplatser med mängder av redskap och när jag ser barnkammare fyllda och överfyllda med leksaker. Jag hade inga leksaker när jag var barn. Då tyckte jag det var orättvist och det var svårt att acceptera förklaringen att vi inte hade råd. Men det kanske var bra. Vi förortsungar täljde pilbågar, vi spelade ”kisse” med små stenar, vi lekte lekar som inte krävde några inköpta leksaker. Dessutom, som en form av lek lärde jag mig att laga mat. Det började som leken ”blanda gift”, där kryddor och vätskor i skafferiet blandades mycket kreativt.
Också när ett skolbarn slutar att lyssna på sin lärare, ser ut genom fönstret och drömmer sig bort kan det vara positivt. På 1960-talet visade psykologen Jerome L. Singer att det fanns ett tydligt samband mellan dagdrömmeri och kreativitet, det vill säga viljan att utforska nya idéer och känslor. Det bröt mot den tidens konventionella syn på dagdrömmandet som en form av patologi, av samma slag som överdrivet fantiserande. Dagdrömmeriet kan liknas vid en åker som ligger i träda. Att vara i träda är inte samma sak som att vara värdelös; det är att låta marken vila så att odling kan ske i framtiden.
De flesta av oss har nog när vi dagdrömt eller stängt av omgivningen fått frågan ”Vad tänker du på?” och besvarat den med ”Ingenting”. Det svaret är inte sant. Vi tänker alltid på något och om vi vill det så kan vi alltid ge ett svar. Mer precist är det hjärnan som är sysselsatt med att tänka, även när vi inte avsiktligt funderar på något problem utan bara är frånvarande.
Det finns en del anekdoter om stora tänkare som varit geniala när de kopplat bort sitt medvetna tänkande. Filosofen René Descartes låg i sängen och tittade på en fluga i taket när han kom på koordinatgeometrin, där man använder algebra för att lösa geometriska problem. Einstein åkte spårvagn i Bern och när han fick syn på fängelsetornet kom han på sin speciella relativitetsteori som beskriver hur universum fungerar för objekt som rör sig med konstant hastighet. Nikolas Tesla befann sig på en skogspromenad när han utvecklade sin teori om växelström.
För egen del har jag upptäckt att jag tänker bäst när jag inte tänker men är sysselsatt med något som inte kräver att jag är skärpt. Att köra bil på en tråkig landsväg eller – tidigare i livet – att springa långdistans i en hastighet under den egna kapaciteten (oöverträffat tråkigt).
I sin bok ”Boredom, a lively history” (2011) visar journalisten Peter Toohey att känslan att vara uttråkad är ett universellt fenomen som vi kan följa långt tillbaka i tiden. Det finns graffitti om tristess på väggarna i Pompeji från första århundradet.
Eftersom tristess är en negativ känsla så är tekniker och redskap för att slippa från tristessen förmodligen lika gamla. Droger av alla de slag hör dit men också något så trivialt som att ta en rökpaus. Dit hör också komboloi, de 33 pärlor uppträdda på att band som grekiska män låter vandra mellan fingrarna.
Tristess handlar om vår upplevelse av tid. Forskare har liknat det vid att vara fångad i en ändlös nutid. Med den definitionen så blir tristess och stress två motsatta känslor. Den ena är att man har för mycket tid och då måste man försöka fylla den med något så att tristessen inte eskalerar till ångest, den andra att tiden riskerar att inte räcka till för det man ska göra och att man därför måste skynda sig. I båda fallen handlar det om en disharmoni som måste åtgärdas.
När tid och aktivitet harmonierar med varandra så kan ”flow” infinna sig, vilket ger en känsla av lycka. Allting fungerar och ingen annan aktivitet kan konkurrera. Jag nämnde långdistanslöpning. När man är vältränad och springer i precis den hastighet man klarar av, dvs. inte för fort men heller inte för sakta, så uppstår ofta men inte alltid ”flow”. Likt andra känslor så går flow att exploatera. I en studie av spel på enarmade banditer i Las Vegas konstateras att flow är just det tillstånd som spelarna söker och uppnår vid maskinerna, och något som maskindesigners försöker utnyttja. Spelmissbruk handlar om flow.
En omfattande undersökning av Pew Internet and American Life Project visade att 97 procent av alla vuxna amerikaner äger en mobiltelefon. Den visade också att 72 procent av de i åldern arton till tjugonio använder sina mobiler för att övervinna tristess, en siffra som säkerligen har stigit i takt med att allt yngre barn använder dem. Människor som är vana vid hastighet, inklusive de som har tillgång till trådlöst internet och bredband och de som bor i stadsområden, är mest benägna att använda sina mobiler för att lindra tristess. Observera att vi egentligen inte gör något utan det handlar om att bli passivt underhållna. När du väntar vid busshållplatsen kan du döda tiden med ett spel, information om vädret eller din väns senaste inlägg på X eller Instagram. Det gäller inte bara när du väntar på bussen utan det händer att bilförare vid rödljus inte klarar att bara vänta utan börjar fibbla med sina smartphones.
Liknar vi vårt medvetande vid ett kärl, så finns det två innehåll som växlar: vakenhet och sömn. Båda dessa tillstånd kan delas upp i undergrupperingar. Sömnen består av olika stadier eller faser som upprepas i cykler under natten. Dessa cykler inkluderar lätt sömn, bassömn, djupsömn och REM-sömn (drömsömn). Varje fas har olika egenskaper och funktioner för kroppens återhämtning och bearbetning av intryck. Så är det också med vakenheten. För att den ska fungera harmoniskt så behöver vi inte bara kunna koncentrera oss på olika aktiviteter utan vi behöver också den tomma tiden mellan olika aktiviteter, inbegripet dagdrömmeriet och tristessen.
Nu ska jag införa ett för mig nytt begrepp: interstitiell tid. Det är ett mellanrum, tiden mellan två aktiviteter. När du rastlöst står i en kö och tar fram mobilen och scrollar i någon app för att du helt enkelt har tråkigt då befinner du dig i det interstitiella tidsrummet, det vill säga mellan två aktiviteter. Det är när den interstitiella tiden blir för lång som vi blir medvetna om den och upplever tristess. Och när den blir för kort eller obefintlig, så stressas vi. Interstitiell tid är med andra ord något som vi behöver, inte olikt vi behöver olika typer av sömn. Det är här mobilerna kommer in på ett förrädiskt sätt. Vi är så snabba att ta fram dem och scrolla att inte bara tristessen förhindras utan vi tar också död på den interstitionella tid som vi behöver för att må bra. Symptomen är stress, rastlöshet och oförmåga till koncentration, men vi har svårt att se sambandet med scrollandet på mobilen. Vi har bara börjat förstå mobilernas långsiktiga effekter.
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Responses