Radikalfeminismen
I januari år 2016 publicerade historieprofessorn Mark Carey vid University of Oregon tillsammans med två kollegor i tidskriften Progress in Human Geography sin forskningsrapport ”Glaciärer, genus och vetenskap: Ett feministiskt glaciologiskt ramverk för global miljöförändringsforskning”. Projektet finansierades av National Science Foundation med drygt 400 000 dollar. De tre forskarna skriver att ”det feministiska perspektivet är avgörande med tanke på den historiska marginaliseringen av kvinnor, betydelsen av kön i glaciärrelaterad forskning och de sätt på vilka kolonialismen, imperialismen och patriarkatet styrt vetenskapen”.
Forskarna hävdar att det feministiska perspektivet är viktigt, ja avgörande, för att kunna ta till sig marginaliserad kunskap om glaciärer och varnar för tendensen att utesluta kvinnor. Det snäva manliga sättet att forska om glaciärer bör vidgas till en moralisk, andlig, estetisk och affektiv förståelse av glaciärer. Det handlar om att decentralisera naturvetenskapen, bryta maskuliniteten, dekonstruera inbäddade maktstrukturer, frångå homogena och maskulina berättelser om glaciärer samt stärka och införliva olika sätt att se, interagera med och representera glaciärer – allt viktiga mål för den feministiska glaciologin. Vi varnas för att vetenskap och kunskap historiskt sett har varit kopplade till imperialistiska och hegemoniska kapitalistiska agendor.
Som exempel på att feministisk glaciärforskning är bättre på att öka förståelsen än den dumma, gamla och föråldrade vetenskap som männen alltid vill använda, lyfter forskningsteamet fram den skotska bildkonstnären Katie Paterson. Hon spelade in ljudet från issmältning, sedan frös hon den smälta isen till en vinylskiva som kunde återge ljudet. Är inte det mycket bättre än vetenskap som saknar känslomässig och sensorisk interaktion med isen?
Författarna diskuterar också isens parningsritualer, som kan ses som en ”intensiv sexuell symbolik av glaciärer som verkar på ett landskap”. De varnar för att glaciärer kan bli förolämpade av lukten om man lagar mat i närheten av dem. De varnar också för det arketypiskt maskulina sättet att utforska glaciärer genom att använda falliska borrar för att tränga igenom isen. Det är ett tydligt exempel på toxisk maskulinitet och kolonialism!
Den amerikanske journalisten Robby Soave skrev i Reason Magazine att ingen bluff eller parodi kunde ha gjort ett bättre jobb med att få dessa akademiska discipliner att se mer löjliga ut. När Mark Carey, den ledande forskaren, anklagades för att ha slösat skattebetalarnas pengar på detta pseudovetenskapliga nonsens sa han till sitt försvar att professionell forskning publiceras i tidskrifter för specialister inom ett visst område. När forskningen rycks ur sitt sammanhang och beskrivs för icke-specialister kan den missförstås och eventuellt förvanskas.
Observera att glaciärforskningsprojektet både fick ett fett forskningsanslag och kunde publiceras i en ansedd facktidskrift. Skälet är att feminismen har flyttat fram sina positioner. Den radikala feminism som idag förespråkas vid universiteten står i stark kontrast till tidigare former av feminism som var inriktade på att undanröja alla hinder för kvinnor att uppnå full jämställdhet och lika möjligheter, till exempel genom kvinnlig rösträtt, kamp mot sexuella trakasserier och sexuellt våld samt förbud mot könsdiskriminering på arbetsplatsen. Nästan alla i västvärlden stöder idag denna liberala feminism, det vill säga lika rättigheter för könen.
Radikalfeminismen vilar på helt andra principer. Den har formats av Simone de Beauvoirs Det andra könet 1949, Betty Friedans Den feminina mystiken 1963 och Germaine Greers Den kvinnliga eunucken 1970. Deras turboversion av traditionell feminism förespråkar en ”medvetandehöjning” genom att se förtryck överallt. Eftersom kvinnor är förtryckta har de en mer korrekt bild av världen än män. Allt som är bra är kvinnligt. Allt som är dåligt är manligt. Vita män kan med sina toxiska privilegier förstöra vad som helst. Alla kvinnor som ifrågasätter radikalfeministernas synsätt påstås ha internaliserat patriarkatets misogyni.
Medan den klassiska feminismen påstod att kvinnor kunde vara lika logiska och rationella som män hävdar radikalfeministerna att kvinnor är naturligt ologiska och känslomässiga varelser som förtrycks av det manliga kravet på rationalitet och fakta. Den feministiska juristen Lucinda Finley påstår att preferensen för statistiska och empiriska bevis framför levda erfarenheter och känslorelaterade bevis kommer från vita män med makt. Med andra ord har fakta en vit manlig bias. Låter det sexistiskt?
Responses