PATRIK ENGELLAU Kanske har vi anledning att tacka den amerikanska underklassen

Förr i tiden, när jag var börschef, upptäckte jag något som erfaret företagsfolk redan visste. Det var att om företag verkade vara dåliga så visade de sig i allmänhet vara ännu sämre än man anat. Även motsatsen var sann: bolag som tycktes lovande var i själva verket ännu bättre än man trott. Fast det kunde ta ett tag innan man märkte vartåt det lutade.

Läs mer: PATRIK ENGELLAU Kanske har vi anledning att tacka den amerikanska underklassen

På detta inledande, osäkra stadium befinner jag mig när det gäller Trumps MAGA-politik, som nu gradvis börjar konkretiseras för att slutgiltigt sjösättas efter presidentinstallationen om någon månad. Ibland tycker jag otåligt att förberedelseprocessen går långsamt, men det är nog en orättvis anklagelse, ty sällan har man väl sett en regering bildas med så stor öppenhet och transparens och under så ivriga diskussioner och kommentarer, såväl i media som i våra privatliv.

Ska han få slut på Ukrainakriget på 24 timmar, det kan han väl ändå inte mena? Men vad spelar det för roll om det tar 24 dagar eller 24 veckor, det stora vore väl om han över huvud taget åstadkom fred? Hur ska det gå?

I åtskilliga amerikanska media (men knappt alls, vad jag kunnat upptäcka, i svenska) finns livaktiga och spännande diskussioner om MAGA-programmets möjligheter, särskilt när det gäller den sannolikt djärvaste och svåraste programpunkten. Den programpunkten får en annan våghalsig plan, som man för svenska förhållanden knappt nänns uttala, nämligen nedläggningen av Skolverket, att framstå som en barnlek. Programpunkten är inrättandet av Department of Government Efficiency (DOGE), som ges uppdraget att under ledning av två stenrika affärsmän utan minsta erfarenhet av statlig byråkrati, skära ned de federala utgifterna med en tredjedel. (Det motsvarar tre eller fyra svenska bruttonationalprodukter; snacka om Herkulesarbete!)

Bland amerikaner som inte tillhör dem som nu, när Elon Musk rullar igång projektet, alltså hotas av avsked, finns naturligtvis ett stort hat mot Trump. Men i ögonen på dem som tvärtom, liksom jag, kanske ägnat en stor del av livet till att misslyckas med att bekämpa byråkratin, tänds ett ljus till åminnelse av allt förfelat engagemang i detta ärende, en känsla som i upphetsade ögonblick kan stegras till någon form av entusiasm. Tänk om DOGE mot alla odds skulle lyckas komma ens i närheten av sitt mål!

Och tänk om något ännu omöjligare skulle inträffa, bara därför att vi européer alltid härmar amerikanerna oavsett det gäller Halloween, iPads eller Black Friday, nämligen att den ovilja mot staten och byråkratin som grasserar bland den amerikanska underklassen av deplorables, och nu skickat Trump till Vita Huset, ska sprida sig hit och göra motsvarande underverk här.

Men alla de där amerikanerna som inte är deplorables utan någon sorts högutbildade eliter och som nu kanske riskerar att få sparken eftersom de sitter i en byråkrati och administrerar saker, de är inte maktlösa utan en högutbildad, socialt välförankrad, vred och farlig kraft (om de inte bara har något lågstatusjobb på postverket och kanske på rent trots röstade på Trump).

Flera vänner har på senare tid förklarat för mig att de nu tycker sig leva i den mest spännande perioden av sina liv. Det går att förstå även om allt naturligtvis kan gå helt åt pipan.