PATRIK ENGELLAU Det Högsta Väsendet

Absolut makt är att tillskrivas förmågan att göra allting, kort sagt att vara allsmäktig. För femhundra år sedan fanns, åtminstone i länderna i det globala Nord, en sådan makt, nämligen Gud. Han var mycket anlitad av praktiskt taget alla människor. Man åkallade honom för alla slags besvär och förtretligheter och räknade med hans kärleksfulla stöd även om stödet inte alltid materialiserades enligt förväntan.

Nu för tiden har människorna på det hela taget slutat be Gud om tjänster. Han kanske, som filosofen Nietzsche förkunnade, är död. Eller också har människor bara slutat tro på honom, kanske för att han vid en samlad bedömning inte förvaltat sin allmakt på ett tillräckligt engagerat sätt. Servicenivån har lämnat en del övrigt att önska.

Men att människorna sagt upp bekantskapen med den gud som kallas Gud betyder inte att de förlorat sin längtan efter ett omtänksamt och allsmäktigt högre väsen som kan gripa in på ett modernt och effektivt sätt. Det märktes tydligt på den franska revolutionen som resolut hade avskaffat Gud men för den skull inte ville leva utan ett högre väsen som kunde gripa in när det behövdes. Det Högsta Väsendets Kult, en konstruktion av Förnuftet och Staten, inrättades därför år 1794 av ledaren Robespierre.

Vi lever numera, särskilt i Sverige, i ett system som utvecklats i rätt nedstigande led från denna nydanande franska ordning även om vi inte talar om högsta väsenden och kulter utan bara om staten som vi räknar med ska vara allsmäktig och alltid stå redo att ge oss det bistånd vi behöver.

Vilka problem vi än har räknar vi med att staten ska utnyttja sin allmakt och ställer sakerna till rätta. Jag vågar påstå att vår tid är lika religiös som sextonhundratalet när ärat vårt namn flög över jorden och Gustav II Adolfs soldater sjöng Vår Gud är oss en väldig borg före slaget vid Lützen.

Denna ordning är särskilt anmärkningsvärd när vi ber staten att lösa motsägelsefulla problem. Ett problem, säger staten, visserligen inte med de orden men med den innebörden, är att barnen inte är tillräckligt oberoende av sina föräldrar och att man därför måste ge mer makt åt samhällsföreträdare till ungarnas beskydd genom olika slags omsorg, företrädesvis i kommunal regi. En utredning tillsattes den åttonde juli för att ge barn ”bättre stöd och större möjlighet att uttrycka sin vilja i mål om vårdnad, boende och umgänge. Utredningen ska bland annat analysera om barn bör ha rätt till ett eget juridiskt biträde”.

Samtidigt bekymrar sig staten för den låga nativiteten med 1,43 barn per kvinna, det lägsta antal som någonsin uppmätts. ”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sa socialminister Jakob Forssmed (KD) och tillsatte för en vecka sedan en utredning i ärendet.

I båda fallen anses svaret ligga i nya statliga insatser, således nya bidrag och nya lagar och nya förvaltningsavdelningar. Men mentaliteten hos alla dessa unga kvinnor som väljer att inte ha barn är, tror jag, ett resultat av den moderna gudens, det vill säga välfärdsstatens, närgångna men formellt välvilliga terapeutiska insatser. Att staten lägger sig i för mycket är att ta makt från medborgarna vilket förstås är en odemokratisk björntjänst. Skribenten Ann Heberlein tycks hålla med (https://www.svd.se/a/4BpqKV/fodslotalen-sjunker-har-ar-forklaringen-svenskarna-missar):

Alla gen z och millennials har naturligtvis inte gått i terapi som tonåringar – men alla har vuxit upp i en kultur som genomsyras av psykoanalytiskt och terapeutiskt tänkande som inte sällan kretsar kring sådant som ”dysfunktionella familjer”, ”toxiska relationer” och ”anknytnings­problem”, alla fenomen relaterade till föräldraskap, dåligt och misslyckat föräldraskap… för att inte tala om den ständigt ökade psykiska ohälsan bland unga. Det tycks helt enkelt omöjligt att lyckas med projektet föräldraskap.