Har Donald Trump en diagnos?

Efter de tidigare riksrättsåtalen mot Donald Trump kan det vara intressant att rikta blickarna mot två tillfällen då andra pre­sidenter hamnat i samma knipa. Som för Bill Clinton 1998. Det var vad republikanerna hoppades på då. Eller som för Richard Nixon 1974. Det var vad demokraterna satsade hårt på då. Utfallen av dessa vet vi:

Clinton anklagades för mened (perjure) och för förhindrande av rättvisans gång (obstruction of jus­tice). Clinton frikändes och fortsatte sedan som en av USA:s mest fram­gångsrika presidenter. Nixon ankla­gades för mörkläggningen av Water­gateskandalen, men valde att avgå för att slippa riksrätten – och hans ef­termäle blev av det solkigare slaget.

Donald Trump är unik som den förste presidenten i amerikansk historia att ställas inför riksrätt två gånger. Första riksrättsprocessen var 2019–2020, andra processen 2021. Båda gångerna friade senaten honom. Många sansade politiska kommentatorer och auktoriteter insåg detta beroende på det faktum att republikanerna, som hade majo­riteten i senaten, inte ville fälla sin egen president. Dagens republikaner skulle troligtvis aldrig heller gå emot Trump.

Men det finns en annan högintres­sant fråga som hela tiden legat och molat och skavt ända sedan hans för­ra presidentperiod och som kan fälla Trump: hans mentala hälsa, precis som den gjorde för Joe Biden. Trump är ju mannen med makten och befo­genheten – några knapptryckningar bort – att utlösa ett kärnvapenkrig.

Joe Biden blev ökänd för att tappa tråden när han talade och irra bort på bjudningar och konferenser. Stillbild: CNN

Vi kan starta med den intervju som Fox News gjorde med Donald Trump vid nyåret 2019. Vid frågan om presidenten trodde att demokra­ten Elisabeth Warren (som kandide­rade till president 2020) skulle kunna besegra honom, svarade Trump: ”Då är det bäst att ni först frågar hennes psykiater”. Och de kritiska rösterna från allehanda håll lät inte vänta på sig. ”För all del, låt oss fråga Warrens psykiater – men herr president, lägg er själv först på terapisoffan”.

Vare sig man nu älskar eller ha­tar honom (eller något där emellan) så är det svårt att förneka – vilket dock många av anhängarna gör – att Trump uppvisar en del typiska drag som utmärker en person klassad som narcissistiskt personlighetsstörd. Om man nu lyssnar på den psykiatriska definitionen från exempelvis den berömda Mayokliniken i USA så blir man upplyst om att en sådan per­son visar ”en påtaglig bristande in­levelseförmåga, impulsivitet, har en uppblåst självbild, uppfattar sig själv som storartad, upphöjd och fram­gångsrik. Eftersom grunden för den­na självbild är väldigt bräcklig så är personen också mycket känslig för kritik. Kan man bota en sådan nar­cissist? Det är svårt eftersom det säl­lan finns någon motivation hos dessa människor att söka vård”.

Så hur är det då med Trump? Är han så pass ”störd” att han skulle kunna utgöra en säkerhetsrisk och av den anledningen borde avsättas? Man borde kanske först jämföra honom med tidigare presidenter och deras ”diagnoser”. Låt oss där­för backa bandet, först till dessas barn- och ungdomstid och deras faderskomplex, för att sedan jäm­föra Trump med vissa andra presi­denters tydliga sjukdomsdiagnoser vilka trots allt aldrig ledde till att de blev avsatta på grund av dessa fata­liteter.

Thomas Jeffersons personlighetsklyvning: Stred för att slavarna skulle friges, men var själv slavägare. Målning: Rembrandt Peale, fotograferad av Vita huset/Wikipedia

Tänk er att ”bota” Thomas Jeffer­sons (president 1801–1809) kluvna personlighet: hälften slavägare och hälften frihetens apostel. Eller An­drew Jackson (1829–1837) som aldrig visste vem hans far var. Abraham Lincoln (1861–1865) föraktade sin far och vägrade iskallt att närvara vid Thomas Lincolns begravning. El­ler Franklin D. Roosevelt (1933–1945) som bara var tonåring när hans in­validiserade far avled och vars domi­nerande mor såg till att det betalades underhållsbidrag för henne till och med under Franklins tid i Vita huset. John F. Kennedy (1961–1963) blev, precis som sina bröder, hårt pressad av en överambitiös far. Lyndon B. Johnson (1963–1969) förföljdes hela livet av faderns alla misslyckanden, Richard Nixon förföljdes av faders grova smädelser och Ronald Reagan av faderns alkoholism. Bill Clinton träffade aldrig sin far och Barack Obamas pappa var ständigt frånva­rande under hans känsligaste upp­växtår.

Donald Trump är i alla dessa hän­seenden en avvikare. Han var fa­derns ögonsten och tillbringade sina uppväxtår i bullriga New York under materiellt mycket gynnsamma för­hållanden. Fred Trump var redan vid sonens födelse en förmögen man, och vid faderns bortgång fick sonen ärva över 400 miljoner dollar.

Ingen vettig analytiker vill för­neka att det har pågått ett storman­grepp på den omvalde presidenten. En giftig ingrediens i all denna smuts­kastning – som väl varje president tidigare också blivit utsatt för under sin återvalskampanj – är att Trump inte skulle vara vid sunda vätskor och sålunda inkapabel att leda lan­det. Många amerikanska och även europeiska psykiatrer och diverse andra självutnämnda ”experter” fal­ler gärna in i den kören.