En massmördare gick fri

Diplomaten Johan Floderus bok ”Gisslan i Iran” är en tudelad läsupplevelse. En del av hans historia är läsvärd med både nerv och närvaro. Stor berättarkonst. Samtidigt är en del av boken en ständigt pågående fokusförskjutning och omskrivning av sakläget till Floderus fördel. Som aktivt utelämnar detaljer som annars skulle kunnat bidra till att sätta en mer komplett bild. En mer rättvisande titel på Floderus biografi skulle kunna vara ”En massmördare gick fri”.

Den för folkrättsbrott genom mord livstidsdömde iranske revolutionsgardister Hamid Nouri satte det svenska rättsväsendet på kartan som ledande i att söka och skapa upprättelse för, i detta fall, de mellan 4 000 och 5 000 mördade ur “Folkets Muhajedin” som Nouri beordrat avrättning av.

Den beundran och respekt som Sverige, den svenska regeringen och svenskt rättsväsende åtnjöt internationellt under en kort tid är numera hånad, bortglömd och raderad.

Så kunde EU-diplomaten Johan Floderus bok ”Gisslan i Iran – Mina 790 dagar i fångenskap” (Forum 2025) samt hans program som sommarvärd i Sveriges Radio P1 ha inletts. Men av lätt insedda skäl kom båda att handla om något helt annat trots att Floderus agerande innebar att han bidrog till att den livstidsdömde mördaren Hamid Nouri till slut gick fri.

Nouri behandlas idag som en hjälte i Iran.

Floderus sommarprogram, som kommit att tjäna som en fullt ut skattefinansierad reklampelare som når en miljonpublik för hans bok om hur han kom att tillbringa 790 dagar i iranskt fängelse som gisslan är, precis som boken en tudelad upplevelse.

Floderus har en historia att berätta om hur du mentalt klarar av en lång tid i fångenskap i ett främmande land. Hur du överlever både själsligen och kroppsligen långa tider av isolering och ovisshet. Historien är inte ny, erfarenheterna är inte heller unika men Floderus klarar av att i samarbete med journalisten Sara Recabarren att bringa dessa nära läsaren som ingen annan före honom.

Det finns en nerv i berättelsen om fångenskapen som inte ens hans kritiker, dit jag sällar mig, kan slå undan. Det är stort berättarskap. Så stort att även vissa erfarna journalister faller i gråt.

Men det finns något som skaver i både sommarprogrammet och boken. Som ständigt flyter upp till ytan och löper som en röd tråd. En ibland illa dold blandning av självömkan och självbeundran gör sig påmind med jämna mellanrum. Lite för ofta. Vissa skulle kalla det för narcissism, andra för en illa sittande offerkofta.

En tredje variant skulle kunna vara att medvetet vilja skriva om historien till sin fördel för att kunna åtnjuta framtida förmåner och karriärerbjudanden.

Historien hänger inte ihop

Johan Floderus historia går nämligen inte ihop. Å ena sidan nästintill skryter han om sin stora begåvning, sin bakgrund på tolk-skolan med en senare examen från prestigeuniversitetet Oxford och sin djupa samt breda erfarenhet samt status som diplomat i EU:s utrikestjänst. Ambitiös. Begåvad. Erfaren. Trovärdig. Omdömesgill.

Å andra sidan gestaltar han sig själv och sin familj det inte anande offret för en grym omvärld. Floderus motiverar sitt beslut att resa till Iran, en välkänd teokratisk tyranni som turist med att det fanns inga svenska reseråd som talade mot att han skulle resa.

Trots att det på hans arbetsplats, EU:s utrikestjänst, var flera länder som aktivt uppmanade sina medborgare att antingen undvika alla icke nödvändiga resor (Belgien och Tyskland) till att omedelbart lämna (Frankrike). Floderus är bosatt i Bryssel och kan rimligen i sin tjänst inte undgått dessa länders reserekommendationer till sina medborgare. Hans kollegor.

Som är lika mycket EU-medborgare som Floderus själv. Detta aktiva utelämnande av detaljer som är obekväma för Floderus löper som en röd tråd genom hans egen berättelse om sig själv. 

Denna benägenhet bidrar till att sätta en bild av en person som ser sina egna nöjen och preferenser överordnade omvärldens krav och förväntningar på omdöme, eftertanke och ansvarstagande.

I inledningen beskriver han hur han står på balkongen och ser Evin-fängelset. Han beskriver hur han är medveten om att där, just då han tillbringar sina sista dygn i frihet, är väl medveten om att i fängelset sitter politiska fångar. Och sådana som utgör spelmarker i mullornas gisslandiplomati. Utan reflektion.

Och där öppet homosexuella, som han själv, riskerar en grymmare behandling än andra fångar. Vilket han även det har god kunskap om.

I en annan scen beskiver Floderus den hemska upplevelse som mötet på flygplatsen i Doha med Hamid Nouri innebar. Hur hans upplevelse var att se in i en mördares ögon och hur det påverkade honom. Floderus lyfter fram bilden av sig själv som offer att behöva uppleva detta men reflekterar inte en sekund över att det är han själv, genom sitt beslut att trotsa de europeiska reseråden, som bidrog till att ge mördaren Hamid Nouri friheten åter. En fokusförskjutning av faktiska orsakssamband till Floderus fördel. 

De frampressade och obligatoriska tårarna över att behöva ha lämnat den tredje svensken, läkaren Ahmadreza Djalali känns helt enkelt inte trovärdiga utan något som måste sägas av Floderus högst pliktskyldigt. För det är Floderus som är både hjälte och offer i denna historia när Floderus själv tillåts sätta ramarna.

Bilden förstärks genom att polisen och Förvaltningsdomstolen låtit sekretessbelägga kostnaden för själva fångutväxlingen eftersom ett röjande av det slutliga beloppet kan, menar polisen och domstolen, avslöja arbetssätt, metoder och relationer med främmande makt. Hur det nu är möjligt. Allt jag bad om var slutsumman.

Om det inte är så, vilket naturligtvis är en ren gissning från min sida, att den svenska regeringen och därmed svenska skattebetalare var tvungna att sockra budet till Iran med en omfattande lösensumma eller andra eftergifter för att få Floderus fri.

Johan Floderus bok ”Gisslan i Iran” är en tudelad upplevelse. En del av den är läsvärd, en del direkt osmaklig enligt mitt sätt att se på det. En mer rättvisande titel skulle annars kunna vara ”En massmördare gick fri”.