BITTE ASSARMO: Journalistkårens våta dröm

Så hände då det som hela den samlade journalistkåren i västvärlden tycks ha väntat på: Ett terrordåd som utförts av en anti-islamist med sympati för den så kallade ytterhögern. Det är i alla fall skälet som saudiern som körde in i en folkmassa på en julmarknad i Magdeburg själv angett.

Journalistkåren, som oroat sig för att terroristen var en islamist och att hans dåd därför skulle kunna orsaka islamofobi, kan nu andas ut.

Nu när terroristen förklarat att han begått dådet för att han känner sig hotad av islams framfart och velat straffa Tyskland för att landet tillåtit en urskillningslös invandring av islamister, är det inte längre någon som tonar ner hans dåd.

Det är naturligtvis så det ska vara. Terror är terror, oavsett vem som utför dådet. Men det finns en djupt obehaglig skevhet i rapporteringen om den saudiske, islamkritiske terroristen, jämfört med rapporteringen kring islamistiska terrorister, till exempel den tunisiske islamisten Anis Amri som för åtta år sedan körde in i en julmarknad i Berlin och mördade elva personer.

Då skrevs det i vaga ordalag om motivet och Amris IS-kopplingar tonades ner som ”rykten”. Ingenting sades rakt ut utan all information formulerades väldigt lågmält. Som i den här artikeln i Expressen:

”… han kan vara beväpnad – och att han tidigare har vapentränats. Süddeutsche Zeitung går ut med flera uppgifter om den unge mannen. Bland annat att han var känd av polisen sedan tidigare, att han sökte asyl i Tyskland i april och i september greps med ett förfalskat italienskt pass.”

När Amri skjutits av polis, efter att ha dragit sitt eget vapen först, publicerade tidningen en artikel där hans familj gavs utrymme att berätta om sonens svåra liv och om hur han sökt asyl i både Tyskland och Italien ”utan lycka”.

”– Inom honom bor en stor hemlighet. De dödade honom och begravde hemligheten med honom, säger Nour El Houda Hassani.”

Underförstått: islamisters terrordåd kan ha helt andra motiv än islamistiska, inte minst desperation över hur illa de blir behandlade av västerlänningar. Det är helt enkelt det västerländsla samhällets, de västerländska människornas, fel.

När Taimour Abdulwahab sprängde sig på Bryggargatan i Stockholm 2010 (men misslyckades med att ta livet av någon annan) publicerade Svenska Dagbladet snabbt en text där forskare förklarade hur han blivit terrorist, under den menande rubriken Vägen till terrorism går via en livskris. Läsarna fick veta att det det kunde ha berott på ”diskriminering” och ”global orättvisa”.

Trotskisten Gunnar Westin, i kommunistiska organisationen Arbetarmakt, skrev på organisationens hemsida att han hade stor förståelse för Abdulwahabs beslut att försöka mörda så många svenskar som möjligt för att han stött på ”diskriminering och rasistiska fördomar”.

S-märkte Göran Greider visade samma medkänsla med islamisten Mohammed Merah, som begick ett antisemitiskt terrordåd i Toulouse 2012. Hans tårdrypande text om Merah väckte sådan vämjelse hos läsarna att Dalademokraten nödgades avpublicera den.

”Mohammed Merah – söndersliten av de globala krigen och motsättningarna, men också av det franska samhälle där klassorättvisorna och främlingsfientligheten är starka.” skrev Greider känslosamt.

Han beskrev Merah som ”ett tragiskt exempel på hur en instabil människa slits sönder av sin tid” och ursäktade hans hat mot de judiska barnen med vad ”den israeliska militären utsatt palestinierna för”.

Den vinklingen är helt borta när medierna nu rapporterar om den anti-islamistiske terroristen. Nu kan medierna istället frossa i att ytterhögern är exakt så farlig som de hela tiden varnat för, samtidigt som de kan fortsätta bagatellisera och ursäkta islamistisk terror. Därmed har terrorattacken i Magdeburg blivit journalistkårens våta dröm och ett slagträ som kommer att användas mot alla som varnar för islamismens framfart.

Foto: Skärmdump Google