Träden i nordisk mytologi, folktro och tradition
Foto: privat
Förr talade man om träden som om de vore levande varelser, och de hade en betydande plats i människors vardagsliv och tankevärld. Vårdträdet vid gården vakade över hus och folk, rönnkvisten i plogen skyddade skörden och björkens grenar bar in sommarens glädje till fest och högtid. I den nordiska mytologin hölls världsalltet samman av Yggdrasil, och ännu i dag kan man ana dess kraft i sägner, traditioner och gamla huskurer. Träden var mer än natur — de var bärare av liv, tro och trolldom.
Religionens och folktrons träd
Sedan urminnes tider har träden varit omgivna av mystik. Enligt Eddadikterna har både världen och människosläktet sitt ursprung i träd. Det evigt gröna världsträdet Yggdrasil sträckte sig genom universum, från underjorden upp till himlen, och band samman de nio världarna. När Oden ville få tillgång till oändlig kunskap hängde han sig i Yggdrasils grenar i nio dagar som ett självoffer. Genom detta blev han visdomens gud och lärde känna runornas magi. De första människorna, Ask och Embla, skapades av gudarna ur två trädstammar som flutit i land på en strand: en ask och en alm.
Med kristendomen kom en ny trädbild. När Adam och Eva åt av frukten från kunskapens träd blev de förvisade ut ur Edens lustgård. Därmed förlorade de också tillgång till livets träd, vars frukter gav odödlighet. Genom Jesu död på korset öppnades vägen till livets träd på nytt, så att människan åter kunde nå en evig gemenskap med Gud.
Trädens roll som religiösa symboler gjorde att de visades aktning och tillskrevs övernaturliga egenskaper. Rönn, björk, hassel, al och barrträd sades avvärja ont och användes för att hålla oknytt på avstånd. Samtidigt var skogen hem åt många av folktrons väsen; där fanns skogsrån, troll och jättar, som krävde att människan visade respekt och rörde sig försiktigt i markerna. Ibland sågs träden som egna väsen och många gamla berättelser beskriver att de kunde tala. Ofta uttryckte de sig, beskriver sägnerna, i små ramsor och uppmanade människor att uppträda varsamt. När en skogshuggare närmade sig med sin yxa kunde de be om att få bli skonade genom att säga: ”Hugg inte mig, hugg inte mig!”
Träden som läkare
Många trädslag har nyttjats i folkmedicinen, främst ask, asp, björk, gran, tall, lind och rönn. Träd som utmärkte sig med ett särskilt utseende kunde man offra till för välgång eller hälsa. Ibland fick de rykte om sig att fungera som ”bortsättarträd” som kunde överta sjukdomar från människor. Genom att röra vid det sjuka med ett föremål som sedan placerades i trädet tänkte man sig att sjukdomen flyttades över. Exempelvis kunde man punktera en böld med en nål, som sedan kilades fast i barken. ”Tandvärkstallar” var vanliga; där fästes spikar och stickor med vilka man petat i den onda tanden. Vissa träd användes om och om igen tills de var översållade av borrhål, pluggar, spikar och annat som använts för att flyttasjukdomen. Att röra vid ett sådant träd var farligt — då kunde man dra på sig allt det onda. Samma sak hände om trädet höggs ner.
När ett träd vuxit så att det uppstått en naturlig öppning i stammen kunde det användas till ”smöjning”. Ett barn drogs då genom håligheten för att tillfriskna från någon åkomma. Ofta användes behandlingen mot ”engelska sjukan” (D-vitaminbrist), gulsot och epilepsi. Genom smöjningen tänkte man sig att barnet ”föddes på nytt” och fick ta del av trädets livskraft. Ibland rabblades formler under proceduren, men på hemvägen var det viktigt att vara tyst. I vissa fall behövde detta upprepas tre torsdagar i följd, helst vid solnedgången, för att ge önskad verkan.
Smöjning. Ett barn dras genom ett håligt träd som bot mot engelska sjukan. Mer information om bilden hittar du här.
Trädet som vakar över gården
I äldre tid fanns ett vårdträd vid många gårdar och torp. Trädet tänktes vara besjälat och förknippades med gårdens och gårdsfolkets öde. Det var därför viktigt att vårda det, så att det trivdes och grönskade; då fanns glädje och hälsa i hemmet, och gården var försäkrad mot brand och olyckor. På vissa platser tänkte man sig att trädet var hemvist åt gårdstomten eller döda släktingars själar. Det hände att man offrade mat och dryck vid rötterna för att få god årsskörd eller bli kvitt sjukdom. Gravida kvinnor kunde slå ut mjölk under trädet för att få en lätt förlossning. Att skada vårdträdet eller störa fåglar som häckade i det medförde olycka. Vårdträden var alltid lövträd, ofta lind, alm, ask, kastanj, ek eller lönn. Sådana träd stod länge som symboler för trygghet och kontinuitet i bondesamhället.
Livsträd
Vid ett barns födelse kunde man plantera ett ”livsträd” som fick en särskild förbindelse till barnet och speglade dess hälsa. Ett sådant träd övervakades omsorgsfullt. Om det visade tecken till svaghet behövde barnet stärkas eller botas från något angrepp. När ett livsträd vissnade ner och inga åtgärder hjälpte var det mycket illavarslande — då sågs det som ett tecken på att döden närmade sig.
Löv och barr i högtid och vardag
Att maja, det vill säga att dekorera hem och särskilda platser med grönskande kvistar, är en tradition som löper långt tillbaka. Ordet ”majstång” har sprungit ur denna sed och syftar på de löv och blommor som stången pryds med vid midsommar. Majning har också förekommit vid valborgsmässoafton, första maj och pingst. Till bröllop och andra högtidsdagar gjordes äreportar med grönskande grenar. Än idag är det vanligt att ta in grenar av björk vid konfirmationer, skolavslutningar och studentfiranden.
I bondesamhället hade traditionen inte bara dekorativa syften; husen majades både invändigt och utvändigt för att människor och djur skulle få ta del av växtkraften. I samband med vårbruket kunde åkrarna majas för att göra skörden god och skydda grödorna från missväxt.
Dekorationer med barrträd, som gran och tall, har också varit vanliga. Redan innan julgranarna slog igenom på 1800-talet gjordes ”julstänger” av gran, som placerades utanför husen. Granarna avkvistades då, så att endast toppruskan var kvar. Liknande stänger kunde fungera som dekoration vid andra bemärkelsedagar, men också vid begravningar.
Enligt folktrons föreställningar var rönnen ett ”trollträd”. Foto: privat
Trädslagens tro och traditioner
Al
Alen har ansetts vara ett mystiskt träd med sin rödaktiga sav. En blödande alstubbe var olycksbådande — det innebar att blod skulle flyta innan året var slut. Att alen växer i mörk och fuktig jord och fäller sina löv gröna har också bidragit till vidskepliga föreställningar. Oknytt kunde hållas borta genom att placera alträ i huset eller hästkärran. Inom folkmedicinen ansågs alepinnar kunna bota inflammerade koögon.
Ask
Asken har ett högt anseende bland de nordiska träden. I den nordiska mytologin var världsträdet Yggdrasil en ask. Inom läkekonsten betraktades asken som ett ”såreträd” — barken kunde stoppa blodflöde och hjälpa sår att läka. Asklöv var dessutom bra att lägga på ormbett och ömmande liktornar.
I södra Sverige, liksom i Danmark, tänktes asken vara hem åt ”askfrun”. Hon stod i själslig förbindelse med trädet, som därför måste visas hänsyn. Att bryta grenar av ett askträd innebar risk att drabbas av ledvärk, och den som vanhelgade trädet genom att kissa på dess rötter kunde straffas med sjukdom. Askträd fick inte fällas — det var lika illa som att sätta yxan i askfrun själv.
Asp
Aspen är mest känd för att dess löv skälver vid minsta vindpust, vilket gett upphov till uttrycket ”darra som ett asplöv”. Enligt gammal tro beror det på att Jesu kors ska ha tillverkats av aspvirke — aspen har därför sett hans ångest och lidande. En annan förklaring är att trädet är svallersjukt och tisslar och tasslar hela tiden.
Genom att studera asplöven om våren kan man ta reda på när det är dags att plocka fram metspöet: när löven är stora som musöron nappar aborren och fjällsjöfisken. Den som lider av fotsvett kan söka bot i en gammal huskur: ta tre pepparnejlikor i munnen, lägg tre asplöv i vardera skon och gå sedan motsols runt kyrkan med en käpp av aspträ i handen. Sedan är problemet löst.
Björk
Björkar angrips ibland av svamp, vilket orsakar knotor och ”häxkvastar” som ger björken ett säreget utseende. Förr blev sådana träd ofta anlitade för ”bortsättning” av sjukdom, framför allt hudutslag och reumatism. Ryggont kunde man bli av med genom att böja en ung björk till en portal och sedan krypa igenom den. Ibland sågs trädknotorna istället som tecken på att trädet tagit emot människors sjukdomar. Man skulle därför undvika att vidröra dem, så att man inte själv blev sjuk. På vissa håll tänktes häxkvastarna vara tillhåll för maran och kallades därför för ”markvastar”.
Björkris har sedan långt tillbaka använts till att dekorera hem och festplatser vid högtidliga tillfällen. Prydnader med björklöv och blommor var vanliga vid bröllop och födelsedagsfiranden. I vissa trakter var det brukligt att lägga en björk utanför de nygiftas hem — det skulle bringa lycka till brudparet. I modern tid förekommer björkgrenar ofta som dekoration i studentkorteger, och att ha björk i kyrkan vid konfirmation och skolavslutning är en tradition som ännu hålls levande. Midsommarstänger och kransar innehåller ofta björk och till påsk är påskriset vanligen av björkkvistar. Björken har därför kommit att symbolisera glädje och firande.
Bok
Boken sågs som ett skyddsmedel mot olyckor och trollkonster; kvistar av bok kunde ges till den man ville skydda från ont. Vidare var den ett pålitligt träd för vädertydor. Om man på allhelgona skar sig ett bokspån kunde man få veta hur den kommande vintern skulle bli: ett fuktigt spån betydde kyla och ett torrt blidväder. Inom folkmedicinen har tjära av bok använts till behandling av hudåkommor.
Ek
Den stora och långlivade eken är ett vördnadsbjudande träd, som länge betraktats som ”trädens konung”. Ekträ skulle ingå i julbrasan för att den skulle lysa så vacker som möjligt. I Skåne menade man att brännvinsdrickande under ekar om våren var ett säkert sätt att vinna järnhälsa. Bäst effekt uppnåddes om drycken först varit nedgrävd under trädets rötter eller legat i en myrstack ett år. Att eken fäller bladen sent om hösten, eller inte alls, förklaras i en västgötsk sägen: Gud lovade djävulen att han skulle få ta alla människor som föddes då eken stod bar.
Enligt bondepraktikan kan man spå väder genom att studera ekollonen om hösten. Många ekollon tyder på en sträng vinter.
Gran
Idag förknippas granen främst med julfirande, men inomhusgranar är ett ganska ungt inslag i vår kultur. Först på 1800-talet fick de spridning i alla samhällsklasser. Granar i annan form var däremot en vanlig dekoration vid högtider redan tidigare. Inte minst restes granar utanför stugan vid jul, bröllop och begravning. Oftast rörde det sig om ”stänger” i form av avkvistade granar, där bara grenarna i toppen lämnats orörda. Som bröllopsträd var granen en fruktbarhetssymbol och de städsegröna barren symboliserade bestående kärlek. Vid begravningar blev granen istället sorgens träd; hackat granris kunde läggas på vägen när den döde skulle föras till kyrkogården och graven dekorerades med granris för att hålla onda makter borta. Granar utanför den dödes hem skulle böjas så att toppen pekade bort — annars kunde den döde hitta tillbaka.
För att sia om vädret studerade man granens årsskott: långa skott förebådade en snörik vinter. Genom att leta upp en ädelgran, slå knut på en av dess grenar och läsa en ramsa kunde man bli av med gikt.
Lind
Linden betraktades ibland som lindormens hem. Därför skulle man inte gå nära trädet efter mörkrets inbrott. Ändå ville man gärna ha en lind nära hemmet, eftersom det hade rykte om sig att skydda mot blixtnedslag. Lindbark användes inom folkmedicinen mot brännsår.
Oxel
Oxeln förekommer sparsamt i den svenska folktron. Från Skåne finns dock uppteckningar om att en slagruta av oxel var det säkraste verktyget när man letade efter nedgrävda skatter. Eftersom trädet är stormfast och kan uppnå hög ålder användes det ibland som vårdträd.
Rönn
Rönnen, med sina röda bär, hade status som det främsta trollträdet. Det förknippades med asaguden Tor och kunde ge skydd mot både åska och trolldom. En rönnkvist i plogen gav god skörd och rönn i ladugården höll oknytt borta. Däremot fick rönn inte ingå i boningshus — då trivdes inte tomten. Avseende båtar och skepp gick åsikterna isär — rönnträ kunde antingen skydda eller föra med sig olycka. Smörkärnans stav skulle gärna tillverkas av rönn, för då var smöret skyddat mot skada. Av flygrönn gjordes de bästa och säkraste slagrutorna, och rönnbär användes mot njursten, gallsten och frossa.
Tall
Tallen har inte varit speciellt aktad i Sverige. Inom folktron förekommer den oftast som ”tandvärksträd” (se ovan). Det finns också beskrivningar av ”suptallar”, där resande brukade stanna för att ta sig en sup i stärkande syfte. Vissa av dessa tallar ska ha varit så frekventerade att hästarna självmant stannade vid dem.
–
Tryckta källor:
Ejdestam, Julius (1992), Svenskt folklivslexikon, Rabén och Sjögren
Herjulfsdotter, Ritwa (2012), Folkmedicin i Dalsland, Ask och Embla
Lloyd, Llewellyn (original 1871, faksimil 1979), Svenska allmogens plägseder, Liber Förlag
Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, Bohlin & Co
Schön, Ebbe (2000), Älvor, troll och talande träd, Folktro om svensk natur, Semic
Schön, Ebbe (1998), Folktrons ABC. Hur vi tänkt, trott och trollat, Prisma
Wetterberg, Gunnar (2018), Träd. En vandring i den svenska skogen, Albert Bonniers förlag
–
Otryckta källor:
Trädet i folktro och sed: https://pub.epsilon.slu.se/4239/1/Eriksson_D_1995.pdf
Bland vättar och vårdträd: https://pub.epsilon.slu.se/4312/1/Sandberg_L_1998.pdf
Responses