Att minnas vilka vi är – om kulturarv, mening och tillhörighet

Foto: Stig Olsson, 1968. Mer information om bilden hittar du här.

Alla kulturer förändras. Så har det varit i alla tider, men sällan har det gått så fort som nu. Nedärvda livsmönster bryts av teknologiska framsteg, gamla traditioner bleknar när de tappar sitt sammanhang och nya sedvänjor växer fram i den moderna livsstilens spår. Ibland speglar utvecklingen en idéhistorisk rörelse; när vi slutar tro på hustomtar, Gud eller besvärjelser behöver vi inte längre ta hänsyn till dem och ge dem plats i våra liv. Men vad fyller vi tomrummet med när det gamla tappat sin förankring och blivit oviktigt? Vilka är vi, när traditionens länkar bryts?

I Sverige har kulturen under århundraden formats och präglats av tre faktorer: religionen, folktron och det hårda klimatet. Här har människor tvingats slita hårt, samarbeta och planera för att kunna överleva. Det var nödvändigt att lägga upp förråd för att klara vintern. Den korta odlingsperioden var fylld av slit, det var viktigt att årets sysslor utfördes i rätt tid och om åkern stod förfrusen långt in på våren kunde grannen vara den enda livlinan — under förutsättning att grannen själv fick hjälp när han råkade i nöd. Religionen gav livet en moralisk riktning och fungerade som rättesnöre. Gud och religiösa berättelser fanns närvarande i högtiderna. Samtidigt blomstrade folktron och vardagen genomsyrades av skrockfulla föreställningar som krävde offer och riter. Skogens många väsen lurade i skuggorna och den magiska världen riskerade ständigt att bryta in i människors liv.

För Sveriges del befinner sig den kulturella utvecklingen nu i ett slags brytningstid. Av grunderna för vår kultur återstår bara spillror. Årstidsväxlingarna gör inte längre så stora avtryck i våra liv. Nätverket mellan människor har ersatts av en anonym välfärdsstat, som vi alla förväntas bidra till. Skogens väsen har förpassats till sagornas värld — de fascinerar, men kräver inget av oss och kostar oss inget. När vi firar jul vilar Jesusbarnet på strå i krubban, men julens centrum finns någon annanstans. Bröllop och dop firas i kyrkan, men inte av trosskäl, utan för att det är så man gör.

Vi lever idag i en sekulär kultur, där många av traditionerna i grunden är religiösa och färgade av förmodern folklore. Vårt kulturarv bygger på tankar och föreställningar som inte längre bär med sig samma allvar. Traditionernas djupare innebörd har försvunnit och ibland även kunskapen om vad de en gång betytt. Vi går till kyrkogården på allhelgona, tänder ljusen i adventsljusstaken och samlas kring valborgsmässoeldar; vi köper semlor, äter påskägg och bakar lussekatter vid speciella tidpunkter på året, men varför vet vi inte alltid. Ändå gör vi det. År efter år utförs samma ritualer i hem, skolor och på arbetsplatser, trots att den djupare meningen har bleknat bort.

Vi klamrar oss nu fast vid traditioner som blivit tomma skal. Ändå håller vi fast vid dem. Livsmönstren lever. Vi längtar efter julfriden, midsommardansen och kräftskivans glam. Kanske tror vi inte på den Gud som nämns i kyrkans texter och psalmer, men vi låter honom ändå vara med i några av livets vackraste stunder. Vårt sätt att hålla liv i gamla seder berättar mycket om människans behov av kulturell tillhörighet. Traditionen tar inte slut ens när vi inte längre förstår den — men den blir förstås bräcklig av att upplevas sakna djup.

Att känna behov av ett sammanhang är något djupt mänskligt. Vi behöver få ingå i en följd som för sedvänjor och kunskaper vidare. Vårt kulturarv är viktigt för att det säger oss något om vårat ursprung och om vilka vi är. Vår kultur växte inte fram i ett vakuum, utan är resultatet av de unika förutsättningar som funnits just här. Symboliken i våra gamla seder kan fortfarande tala till oss — och den berättar inte bara om det förgångna, utan också om vad våra förfäder ville förmedla till oss.

När vi tappar kontakten med kulturarvet går något värdefullt förlorat. Vi vet inte riktigt varifrån vi kommer, vad som är gemensamt eller vad vi är en del av. Utan förankring i tid, plats och historia blir det svårare att uppleva mening. Det blir också svårt att hantera både den sorg och glädje som livet oundvikligen bär med sig. Hur gör man egentligen för att leva? Hur förhåller vi oss till åldrande, död, kärlek, förluster och livet självt? Kulturen är inte längre en trygg stöttepelare att luta sig emot — där den förr gav tydliga svar blir vi nu lämnade utan karta i ett ingenmansland.

Om vi vårdar det arv vi har fått, kommer vi också att få något tillbaka. Även om vi har lämnat den trossfär som tidigare fyllde traditionerna med betydelse, kan vi fortfarande ge dem förankring och värde. Den viktigaste nyckeln är kunskap. Genom att förstå vårt kulturarv kan vi förstå något om våra förfäder, vår historia och oss själva. När handlingen inte bara är en tom ritual, utan bär med sig ett förflutet och en förklaring, blir den meningsfull. Då stärks länken mellan oss och alla de generationer som tidigare gjort samma sak; traditionen får ett djup, rottrådarna till det förflutna växer fram och vi får en plats i de led som löper både framåt och bakåt i tiden. Med kunskap om vad våra seder och traditioner en gång betytt kan vi också välja att ge dem en ny innebörd. Vi kan inlemma dem i vår moderna tid och göra dem relevanta idag. Men det kräver att vi reflekterar över dem, vad de har stått för och vad vi vill att de ska vara. I förlängningen handlar det om vilka kulturella gåvor vi vill överlämna till våra barn.

Människans lycka är inte frikopplad från hennes kultur. Kulturen är en gemenskap som erbjuder en existentiell och meningsskapande grund. Detta meningsskapande växer ur förståelse.

Låt oss försöka förstå.