Inte dejtingapparnas fel att det föds för få barn i Sverige

LEDARE • För att möta de historiskt låga födelsetalen och i dess spår en åldrande befolkning har regeringen tillsatt en utredning. Syftet är att förstå varför allt färre barn föds i Sverige – och att föreslå åtgärder som gör det lättare att bilda familj och kombinera barn med arbete och studier. Det är emellertid inget mysterium att nativiteten är låg, det vore tvärtom konstigt om den inte vore det. Och jag kan redan här i ingressen avslöja att det inte, som regeringen antyder, är dejtingappar som är problemet.

Det är inte första gången Sverige oroas över för få barn. Redan på 1930-talet slog makarna Gunnar och Alva Myrdal larm i Kris i befolkningsfrågan – låga födelsetal och en åldrande befolkning sågs som ett hot mot nationens framtid. Då vände man sig mot den malthusianska idén att befolkningen måste hållas tillbaka av rädsla för svält och resursbrist.

De hade rätt i att industrialismen kunde bära fler liv än väntat, att medicinska landvinningar kunde minska otima dödstal och i att Sverige behövde reformer för att lyftas ur fattigdom till välfärd. Men Myrdals eget antagande i utmaning av Malthus – att ett växande folk alltid är ett måste – kan också ifrågasättas. I ett högteknologiskt samhälle, där robotar och AI tar över allt fler uppgifter, är det mindre sant än någonsin att produktionen kräver fler människor i arbetsför ålder. Tvärtom kan i snabbt accelererande tempo allt färre försörja allt fler.

Ny värld men gammal världssyn

Produktionen har förändrats i grunden sedan 1930-talet, samtidigt som problematiseringen av låg nativitet och åldrande befolkning stått stilla och samlat på sig nästan hundra år av damm. Det var längesedan de argumenten ägde giltighet. Det är helt andra utmaningar som nu behöver adresseras; som hur de som inte behövs i produktionen ska försörjas, hur undvika social oro med så många sysslolösa, hur kompensera för skattebortfallet när människor ersätts av robotar eller AI-datorer osv.

För 20 år sedan myntade dåvarande finansminister Per Nuder (S) det nedsättande uttrycket ”köttberg” om kullen 40-talister som när den gick i pension skulle välta kvoten mellan närande och tärande i samhället över ända. Så blev det som alla vet inte.

Teknikens landvinningar och strukturrationaliseringar kompenserade för den förskjutna demografiska åldersbalansen. Förändringar i pensionssystemet och bättre folkhälsa så att fler som ville kunde arbeta längre upp i åldrarna bidrog också.

En migrationspolitisk krycka

Regelbundet därefter har migrationsliberaler plockat upp stafetten och med argumentet om en åldrande befolkning försökt legitimera massinvandringspolitiken. Tärande svenskar i pension skulle försörjas av närande migranter i arbetsför ålder. Som alla vet blev det inte heller så.

Svenskarna fick i skiftet från arbetskraftsinvandring till asylinvandring i stället en större försörjningsbörda eftersom majoriteten av migranterna gick – och fortfarande går – ut i arbetslöshet och bidragsförsörjning i stället för arbete och egenförsörjning. I runda slängar handlar det om varor och tjänster för hundra miljarder kronor varje år som svenskarna måste producera extra. Nästan lika mycket ytterligare ska arbetas ihop och omsättas i bistånd för att hålla migranternas släktingar i tredje världen under armarna.

Med försämringar i pensionssystemet och krav på svenskarna att arbeta längre upp i åldrarna, vare sig de vill eller inte, i kombination med uteblivna arbetstidsförkortningar, ytterligare tekniska rationaliseringar av produktionen och nedskärningar i välfärden har även den obalansen mellan närande och tärande i befolkningen kompenserats.

Stod pall för två världskrig och spanska sjukan

Tiotals miljoner män i arbetsför ålder dog på bara några år under första världskriget, ännu fler i produktiv ålder i spanska sjukan åren efteråt och kort därefter lika många till i andra världskriget. Krigen ödelade stora delar av infrastrukturen och återuppbyggnaden av det som förstörts krävde mycket stora manuella arbetsinsatser.

Samhällena klarade även dessa enorma och snabba påfrestningar på befolkningens ålderssammansättning, bland annat genom att kvinnorna, som tidigare förvärvsarbetat i liten utsträckning, nu på bred front gick ut i arbetslivet och fyllde tomrummen efter männen som krigade och till hög andel sedan inte kom tillbaka från fronten.

Svenskar ett skyddsvärt folk

Exempel kan fortsätta att radas upp som visar att våra samhällen är långt mer robusta, resistenta och anpassningsbara än vad de olyckskorpar som – inte sällan med dolda agendor – kraxar om faran med en åldrande befolkning vill göra gällande. Paradoxalt misstänkliggör dessa alarmister samtidigt de enda giltiga argumenten för att vilja hålla koll på nativiteten.

Det ena är ambitionen att reproducera ett folk och en nation. Sverige är ett litet land och svenskar ett litet folk. Det borde göra oss extra skyddsvärda i mångfaldsivrarnas ögon men i kontrast bedriver de i stället en oikofobisk folkutbytespolitik.

Befolkningsexplosionen…

Det andra är det globala ekologiska avtrycket, att jorden bara mäktar med ett begränsat antal människor, i synnerhet om alla ska åtnjuta en västerländsk levnadsstandard. Den gränsen, som går någonstans vid 1-2 miljarder individer, kanske något fler med ett mer cirkulärt resursuttag och ytterligare energieffektivisering, har redan med råge passerats.

Efter två andra makars banbrytande bokpublicering, Paul och Anne Ehrlich, med The Population Bomb på 1960-talet, var det länge ett av vänsterns paradnummer att larma om befolkningsexplosionen. Erlichs förutskickelser om dödstal i storleksordningen flera hundra miljoner var en smula alarmistiska, i en mening nymalthusianska och slog inte fullt ut in. Att massdöden på den afrikanska kontinenten uteblev hade dock till stor del sin förklaring i massiva insatser från västvärlden med bistånd, medicin och jordbruksteknik, Nivån på själva barnalstrandet fortsatte vara lika hög eller högre.

I andra delar av världen, där man länge ynglat av sig på ett liknande sätt, noterbart Kina med sin ettbarnspolitik, tog man tag i själva roten till det onda. Indien och Pakistan kan beskrivas som ett mellanting men med slagsida åt den afrikanska situationen. År 1960 hade Indien en befolkning på knappt 450 miljoner människor. Idag är man uppe i runt 1,5 miljarder.

…bagatelliseras

Att makarna Erlichs idéer övergavs av vänstern hade en annan huvudförklaring än att de varit en aning för alarmistiska. Det bevisas av att duon även var tidigt ute med det ekologiska perspektivet på ett överuttag av jordens resurser – och som bekant finns inga spärrar på vänsterkanten när det gäller klimatalarmism.

I stället var det idéer om en postkolonial skuld som tog över. Det anses numera rasistiskt att kräva att afrikanerna får sitt barnalstrande under kontroll – befolkningen på kontinenten har fyr- till femdubblats bara de senaste 50 åren och beräknas fortsätta att mer dubblas fram till 2050, från dagens dryga miljard till 2,5 miljarder.

Sänkt levnadsstandard i solidaritet

Det alternativa påbudet idag är att alla vi andra ska sänka vår levnadsstandard till ”hållbar” nivå medan afrikanerna höjer sin levnadsstandard till samma nivå, i ett i vänsterpolitiskt rättvisetänkande om en jämn fördelning av konsumtionen över hela jordens population. Redan idag skulle det genomfört innebära en avsevärd sänkning av levnadsstandarden i västvärlden, och med fortsatt befolkningsexplosion är sagda rättvisenivå snart nere på siffror från förindustriell tid.

Det är naturligtvis ingenting som västvärldens invånare kommer att frivilligt acceptera, och på vänsterkanten talar man därför numera om att ersätta demokrati med grön diktatur som styresskick, helst på överstatlig nivå.

Mirakulös utplaning

I syfte att förminska befolkningsexplosionen och därmed de uppoffringar i levnadsstandard som den för med sig, har samma ideologer utnämnt sig själva till de enda legitima prognosmakarna om befolkningstillväxten. Utan stöd i historiska eller andra data hävdar man att den mirakulöst nu kommer att plana ut vid drygt 10 miljarder människor runt år 2050 eller i värsta fall 11 miljarder runt år 2100.

Det är i bästa fall önsketänkande men mer sannolikt medveten desinformation. Det dubbla är mer sannolikt men den som påpekar det misstänkliggörs av prognosmonopolisterna för att sprida konspirationsteorier. Lite lustigt är att samma prognosmakare håller fast vid alarmistiska siffror när de ska belägga sin tes om hotet från sjunkande nativitet och åldrande befolkning. Exempelvis hävdar man att befolkningen i Sydkorea kommer att halveras till sekelskiftet, och nästan lika uppblåsta siffror har man för Japan. Inget lugnande prat om utplaning här.

Det som skulle kunna ge önsketänkarna/desinformatörerna rätt om en avmattad befolkningsökning är om det utbryter massvält, naturkatastrofer, pandemier eller storkrig. Man är på den kanten pigg på att uttala domedagsprofetior när man kopplar om till klimatpolitiskt läge, men av outgrundlig anledning lyser sådana fenomen som orsaker med sin frånvaro i tecknandet av de flacka befolkningsökningsgraferna. Den snabba och aldrig tidigare skådade inbromsningen ska bara ske av sig själv.

Låg nativitet hos närande, hög hos tärande

Sant är att nativiteten sjunkit rejält på sina håll. Men det är inte en globalt homogen trend. Det är i Europa och de högutvecklade delarna av Asien som födslotalen är låga medan de är fortsatt höga i exempelvis Afrika och den problematiska muslimska delen av världen. I USA ökar befolkningen men det är på grund av migration från lågutvecklade Latin- och Sydamerika medan ättlingarna till de européer som byggde landet minskar i andel och går mot att bli en minoritet.

I Sverige ser vi samma trend mot ett folkutbyte där etniska svenskar redan på många håll lokalt är en minoritet och kommer att vara det i hela landet inom en inte särskilt avlägsen framtid om inget drastiskt görs. Och som i USA är det människor från lågutvecklade länder, med låg utbildning, dysfunktionellt kultur, problematiska värderingar och en enligt samstämmiga mätningar också genomsnittligt lägre intelligens som ersätter svenskarna.

Inte heller är det de utomvästliga inflyttarna som uppvisar födslotal under den magiska gränsen på 2,1 barn per kvinna. För flera invandrargrupper ligger den tvärtom avsevärt högre, medan etniskt svenska kvinnors barnafödande kryper nedåt mot 1 barn eller ännu lägre.

Stolta mödrar eller feminismens förrädare?

Svenska kvinnor har i drygt 50 år indoktrinerats av vänsterfeminismen att hemmet är en kvinnofälla och det största sveket är att stanna hemma och ta hand om hem och barn. Att sitta åtta timmar om dagen i kassan på Ica ska en frigjord jämställd svensk kvinna tycka är en mer givande tillvaro. Makarna Myrdals folkhemska uppmaning om att få upp barnafödandet förbyttes i dess motsats – att hörsamma den och ställa upp för den svenska nationens fortlevnad blev något högernationalistiskt att skämmas för i stället för att känna patriotisk stolthet över.

Kvinnor från Somalia känner inte den pressen. De har aldrig arbetat innan de kom till Sverige och ser inget skäl att göra det här heller, i synnerhet inte som det lönar sig bidragsekonomiskt för dem att skaffa många barn. De har i kontrast till svenska kvinnor ingen utbildning i botten, har inte levt jämställt innan de blev mammor och isoleras i det nya landet i segregerade miljonprogramsförorter. Familjepolitiska reformer som är bra för svenska kvinnor är ett gift för invandrarkvinnor som skulle behöva integreras i det svenska samhället.

Svenska barn med förhållandevis välutbildade föräldrar som förvärvsarbetar och bibringar dem västerländska värderingar har goda förutsättningar att bli produktiva medborgare. Invandrarban med lågutbildade föräldrar som lever på bidrag och överför värderingar som inte är gångbara i det svenska samhället löper stor risk att bli antisociala och kriminella.

Befolkningsexplosion blir migrationsexplosion

Den fortsatta befolkningsexplosionen i stora delar av tredje världen där Malthus teorier fortfarande i stor utsträckning är giltiga, kommer med stor sannolikhet också att leda till lika explosiva folkvandringar mot den rika världen som får dagens migrationsströmmar att likna obetydliga rännilar.

Det tredje giltiga skälet att uppmärksamma låg nativitet är alltså som geografiskt begränsat fenomen som innebär att det föds allt färre potentiellt närande människor i mycket eller relativt högutvecklade länder (0,7 barn per kvinna i Sydkorea), ställt mot nativitet på explosions- eller bombnivå som frambringar allt flera potentiellt tärande människor i mycket eller relativt lågutvecklade delar av världen (6,5 barn per kvinna i Somalia) och hos migrantgrupper med u-landsursprung i västvärlden (3 barn per kvinna från Somalia). En lose-lose situation.

Flera orsaker till låg nativitet i utvecklade länder

Att nativiteten sjunker i utvecklade länder har varierande orsaker. I vissa är det ekonomisk otrygghet – lågkonjunktur, arbetslöshet, bostadsbrist, bristfällig föräldraförsäkring och barnomsorg osv. I Sverige är det bland dessa främst bostadsbristen, i spåren av massinvandringen, som hämmar familjebildande och barnskaffande.

Uppenbarligen räknar inte regeringen med att migranternas stora barnkullar ska bli de ”pensionsräddare” som tidigare anförts som argument för den svenska massinvandringen. Eller så räcker det inte bara och man vill med sina stimulansåtgärder dubbla exempelvis de somaliska invandrarkvinnornas barnafödande till samma nivå som de som är kvar i hemlandet. Mer sannolikt är att man dubblar svenskarnas försörjningsbörda för gruppen och ytterligare skjuter fram vid vilken ålder svenskarna kan bli pensionärer och ytterligare naggar pensionsbeloppen i kanten.

Vänsterfeminismens detronisering av makarna Myrdal, indoktrinering av kvinnorna att sky hemmafrurollen som pesten och omläggning av familjepolitiken i den andan, har redan berörts ovan som en delorsak till sjunkande nativitet. Svårigheter för unga att sätta bo i ett Sverige med invandringsorsakad bostadsbrist likaså.

Irrationell och rationell oro för framtiden

Men många unga vittnar också om vacklande framtidstro, om en värld som man känner oro för att sätta barn till. Oron kan delas in i rationell och irrationell. Den mest irrationella består i att den klimatalarmistiska kulten med benägen hjälp av media haft fokus på att skrämma den unga generationen med påhittade domedagsprofetior om jordens nära förestående undergång i en klimatkatastrof.

Det är en form av psykisk barnmisshandel som satts in redan i förskolan och vi lever nu med den första generationen som nått fertil ålder och fått denna skuld, skam och skräck med modersmjölken. Vem vill sätta barn till en värld på randen till Harmagedon?

Dessutom är det fult och egoistiskt att sätta sin längtan efter barn framför ansvaret att minska mänsklighetens klimatavtryck. Sterilisera dig, lyder det gröna påbudet. Det är samtidigt ingenting som bekymrar afrikanerna som fortsätter yngla av sig i oförminskat tempo.

Men det är så svensk klimatpolitik ser ut över hela linjen; sila mygg här och svälj kameler där – dra ned tiden i duschen i Sverige med några minuter samtidigt som kolkraftverken poppar upp som svampar ur marken i Kina.

Krigsångest ovanpå klimatångest

På andra plats kommer rysskräcken, inte fullt lika irrationell som klimatångesten, men att Putin skulle invadera Sverige på samma sätt som Ukraina är ändå avsevärt mer osannolikt än vad den dominerande retoriken ger intryck av. Hela västvärlden är sedan tre år tillbaka inne i något av en krigspsykos, ivrigt påhejade av det militärindustriella komplexet och globalistiska aktörer med en agenda, inte olik klimatalarmisternas, att stärka sitt auktoritära grepp över världen på den nationella demokratins bekostnad.

Mycket ytterligare kan sägas och har sagts om Ukrainakriget, dess upprinnelse, dess utdragna fortsättning och dess exploatering, men här nöjer vi oss med att ställa frågan: Vem vill skaffa barn som tror att Sverige inom kort ligger sönderbombat i ruiner?

Det svenska tillståndet

Avsevärt mer rationell är oron över det som i vårt grannland Norge myntats som ”det svenska tillståndet” i spåren av en annan invasion som tillåtits pågå i decennier, av människor med allt annat än demokratiska, jämställda och toleranta värderingar, som resulterat i våldsam gängkriminalitet, en tsunami av åldringsbrott, ett kraftigt förhöjt islamistiskt terrorhot och – i det här sammanhanget kanske viktigast – närmiljöer där barn blir förnedringsrånade, berövade sina kläder, skor, mobiler osv och sedan misshandlade eller urinerade på av inget annat skäl än ungdomsgängens sociopatiska mentala störningar.

Man kan förstå att de sociala ingenjörer som skapat detta samhälle finner det obekvämt att prata om hur det påverkar nativiteten i landet, att de inte vill ställa den kanske mest centrala frågan i sammananget: Vem vill skaffa barn i ett land där man inte längre vågar släppa ut barnen på gården eller till skolan?

Bra och dåligt av regeringen

Det är bra att den svenska regeringen vågar släppa sargen och överväga reformer i stil med dem i exempelvis Ungern för att stimulera barnafödande och underlätta livet som kärnfamilj. socialminister Jakob Forssmed (KD) säger: ”Det här handlar om Sveriges befolkningsutveckling och därmed om samhällets fortbestånd – om barn, föräldraskap och om själva livet.”, då är det en välkommen uppgörelse med den sedan länge förhärskande vänsterliberala doktrinen att lågt barnafödande och en åldrande befolkning i Sverige ska kompenseras med hög invandring.

Men man blir samtidigt lika oroad som en presumtiv barnförälder när Forssmed tycks befinna sig så långt från verkligheten att det enda han kan komma på att anföra som orsak till sjunkande nativitet bland svenskarna är att det finns ”indikationer om att relationer som uppstår genom dejtingappar på ett generellt plan är mer kortvariga och därför i lägre grad leder till familjebildning”.

Forssmed vill ”stärka förutsättningarna för ett barn- och familjevänligt samhälle”. Det sa han också på den presskonferens där det kommunicerades att regeringen tillsatt en utredning syftande till att ”förstå” varför barnafödandet i Sverige minskat. Behovet av att öka den förståelsen hos ansvariga politiker förefaller, att döma av socialministerns irrväga spekulerande, vara stort och akut. Vi andra, som inte levt under en sten de senaste decennierna, behöver ingen statlig utredning för att förstå – orsakerna stirrar oss i ögonen varje dag.

Inlägget Inte dejtingapparnas fel att det föds för få barn i Sverige dök först upp på Samnytt.