STEVEN JÖRSÄTER: Den låga nativiteten

Stort tack Patrik för din artikel Självklarheter igår! Jag måste säga att dina bra krönikor bara blir ännu bättre. Det radikala fritänkande du presenterar visar att du har kommit oerhört långt ifrån en början som en för SIDA arbetande kommunist. Hur många skulle stå att arbeta en enda dag där med dessa insikter? [Tänka sig att vilja arbeta för SIDA, en organisation som vill arbeta för förlorare (vilket aldrig fungerar) avlönade av förlorare (skattebetalare). Nutidens reinkarnation av detta är miljöarbetare].

Genom att ta ut svängarna som du gör här så kan det leda till en intressant diskussion. Precis motsatt strategi mot det offentliga samtalet, alltså, där räddshågsenheten gör att i stort sett ingenting väsentligt kan diskuteras.

Jag tror som tur är att du har fel. Män vill visst ha barn! Vad de inte vill ha är småbarn förutom under en stund då de är snutna, glada och utvilade som du skriver. Att tvinga männen att ta hand om dem som de oftast passar dåligt för är ett av vårt samhälles stora misslyckanden och säkert ett av skälen till den låga nativiteten.

Kvinnor kan förstås också tröttna på att passa småbarn men deras fördragsamhet är vanligen betydligt större genom de hormoner de är försedda med. Småbarnsåldern är också snabbt övergående. Anledningen till det minskade intresset är att kvinnorna har förletts att tro att deras karriärer på de i allmänhet värdelösa offentliga låtsasarbeten som så många av dem jobbar på (oftast värre ju mer utbildning de har) är det viktigaste i livet. Tala om grundlurade! Och här har vi nog det viktigaste skälet till den låga nativiteten.

Jag tror inte att det finns någon 80-åring som ångrar att den har barn. [Möjligheten med undantag för dem som genom otur eller självförskyllan har fått tungt kriminella eller asociala barn.] Jag tror att dagens kvinnor en vacker dag vaknar upp och inser att de har satsat helt fel och det gäller förstås många män också. En pågående tragedi, helt enkelt.

Få saker skänker en man större tillfredsställelse än att få arbeta tillsammans med sin halvvuxne eller vuxne son på något projekt och detsamma gäller för kvinnor och döttrar (och ibland byter söner och döttrar plats). Barnbarnen är förstås nästa bonus då man just oftast har chansen att få avnjuta det bästa.

En anledning till att föräldrarollen upplevs som tung är att barnen behandlas som småttingar ända upp i myndighetsåldern. Detta är troligen ett resultat av en förvirrad feminism. Barnen inbillas att föräldrarna är deras slavar och förväntar sig att de ska lyda deras minsta vink. Därför söker föräldrarna ofta skydd på jobbet ifrån en orimlig situation. Det här är fullständigt galet. Barn behöver fasta ramar och ska från sex års ålder hjälpa till i hushållet med gradvis stegrande ansvar. De önskar ofta att få bidra men vet inte alltid hur.

Barn är fantastiska. De gäller bara att inte låta feminismen förstöra dem.

BILD: Amerikansk familj. Reklam från 1950-talet.