PATRIK ENGELLAU Arbetsvärdeläran

Karl Marx var en stor sociolog och kunde även ha varit en stor ekonom om han inte i det teoribygge som presenteras i hans tröglästa mastodontverk Kapitalet hade överdrivit och försökt göra en naturlag av den av samtidens ekonomer rätt allmänt utnyttjade arbetsvärdeläran. Läran säger att värdet på en vara i grunden bestäms av mängden arbete som krävs för att producera den.

Även Adam Smith lekte med arbetsvärdeläran men insåg att värde i bruk, det vill säga nytta, ofta är något annat än bytesvärde. Till exempel är en flaska vatten något helt annat för en törstande i öknen än för en person i ett kök med indragna ledningar. Och varifrån kommer det extra värdet av en uppfinning som ökar produktionen med tiotals procent? Till vem hör rätteligen detta extra värde?

Ekonomin är ingen exakt vetenskap och därför måste sådana frågor besvaras lite olika beroende på omständigheterna. Är det uppfinnaren som ska ha full ersättning för produktionsökningen eller möjligen fabriksägaren eller facket, som kämpar för lika löner, eller kanske fursten som anser sig tillsatt av Gud och därför har oinskränkt rätt till allt?

Marx ödesdigra nydaning var att han skruvade upp den tillförne ganska diffusa arbetsvärdeläran till en järnlag och hävdade att alla tänkbara värden kommer av arbete där mängden värde definieras som antalet timmar fysisk ansträngning som krävs för att färdigställa en vara eller tjänst. Det betydde till exempel att den mängd pengar som tjänades på uppfinnarens uppfinning bara skulle tilldelas honom i proportion till nedlagda arbetstimmar. Företagaren som beslutat att anpassa fabriken efter de nya omständigheterna och kanske lånat pengar för den nödvändiga investeringen skulle knappt ha något alls.

Vad som gällde varor gällde också arbetare vars marknadsvärde, det vill säga lön, bestämdes av vad det kostat att föda dem och färdigställa dem för jobbet i fabriken. Men när produktionen per arbetare och motsvarande försäljningen ökades företagets intäkter. Detta extra värde, som omhändertogs av kapitalisten/fabriksägaren, borde egentligen ha tillkommit arbetarna som inte fick betalt för all den produktion de, enligt teorin, hade åstadkommit utan bara ersattes efter produktionskostnaderna för dem själva. ”Ni får bara betalt efter vad det kostar att göra fler som ni själva och resten tar jag”, sa företagaren till sina anställda. Så var utsugningen uppfunnen i ekonomen Marx huvud.

Visst kunde en ekonomi konstrueras efter denna lära där uppfinnarfunktionen och företagarfunktionen endast ersattes efter timmar nedlagd tid och inte efter den enorma produktionsökning de möjliggjort. Men vi har, exempelvis i Sovjetunionen, sett vart det ledde. Såklart att facket eller partiet hade kunnat göra alla uppfinningar och innovationer utan att få något särskilt betalt för sina extra ansträngningar. Men den stora lärdomen av verkligheten blev att detta inte inträffade. Folk anstränger sig inte om de inte får rimligt betalt (eller lite mer). De revolutionära ledarna i Sovjetunionen försökte upphäva denna naturlag om mänskligt beteende genom att med propaganda och andra påtryckningar skapa ”en ny sovjetmänniska” som inte skulle tänka på egna fördelar utan i stället på att vara osjälvisk, arbetsam och lojal mot staten.

Det gick inte. Hela felet var Marx stränga och oböjliga variant av arbetsvärdeläran. Fast utan den hade även det övriga teoribygget fallit platt till marken. Hela den tilltalande och publikfriande idén om hur historien karaktäriseras av kampen mellan härskande och utsugna klasser – och särskilt teorin om historiens aktuella final, där arbetarklassen som, vilket hördes på ordet, enligt arbetsvärdeläran skapade alla värden, skulle ta över all makt och på så vis leda världen in i ett lyckotillstånd – allt detta överlägsna men felaktiga tänkande hade stadigt förflyktigats och allt detta heliga hade profaniserats.

Marx teoribygge är så elegant och storslaget att man närapå tycker att det är synd att det skulle behöva gå under på grund av ett ynka litet konstruktionsfel och feltänk, nämligen hans extrema form av arbetsvärdelära. Utan arbetsvärdeläran hade bolsjevikerna kunnat bejaka och uppmuntra entreprenörskap och till och med privat lönsamhet. Men då hade de å andra sidan inte varit bolsjeviker.

När jag och andra för mer än trettio år sedan var i färd med att introducera skolpengssystemet i Vaxholm, den första skolpengskommunen, hade vi anledning att fundera över kraften hos det privata profitdrivna initiativet. Skulle privata, vinstdrivna friskolor tillåtas eller skulle det räcka med att endast tillåta icke vinstdrivande privata alternativ, stiftelser till exempel? I världen fanns knappt några vinstdrivna, offentligfinansierade skolor. Skulle Sverige bli det troligen första landet i världen med en sådan ordning? Det kändes djärvt.

Men å andra sidan fanns det där sovjetiska erfarenheterna. Om man inte tillät folk att ta initiativ för att tjäna pengar så skulle det inte bli något alls. Nu blev det tillåtet att tjäna pengar på att driva friskolor och systemet expanderade med väldig kraft. (Och om dessa skolor på eget initativ hade inrättat ett oberoende betygskontrollsystem, vilket jag sedan dag ett tjatat om att de borde göra, så hade vi inte haft dagens uppslitande bråk om betygsinflation.)