PATRIK ENGELLAU För vem finns välfärden?

Förr i tiden hade vi i Sverige en ganska stabil ordning i politiken. Det fanns höger och vänster. Där gick den samhälleliga huvudmotsättningen. Högern var de privata intressena och vänstern tillhörde i stort sett socialdemokratin. Allt ordnades efter denna demarkationslinje som Karl Marx hade hittat på. Högern var kapitalet och vänstern var arbetarklassen. Svenska Dagbladet var höger och Stockholms-Tidningen (ett tag i alla fall) vänster, Arbetsgivareföreningen SAF var höger och Landsorganisationen LO var vänster. Sådär höll det på, val efter val.

En underlig sak, som ligger lite utanför mitt ämne, är att även om högern och vänstern var klart åtskiljbara och höll sig med distinkta uppfattningar om det mesta så slogs de inte utan kom överens om hur politiken skulle bedrivas. Vilken kontrast mot dagens läge, när det inte längre finns några skillnader mellan höger och vänster och politikerna ändå beslutsamt övergått till att misslyckas med att lösa gemensamma problem!

Det är nämligen så, vilket jag oupphörligen tjatat om på denna sida i tio år, att samhället har förändrats så att den relevanta huvudmotsättningen inte längre går mellan arbete och kapital. Vår nuvarande förvirring och oförmåga att förvalta vårt samhälle beror på att de institutioner, och framför allt idéer, vi lever med och litar på blir alltmer obsoleta och överspelade.

Om jag får förenkla framställningen (vilket jag gärna gör för att själv begripa vad jag säger) så beror allt detta på ett avgörande maktskifte. De gamla borgerliga kapitalisternas anda som i praktiken styrde landet och vaktade över dess tänkande, med SAF som ledande organ, hade av- och ersatts av en ny härskande ideologi, nämligen politikerväldets tänkande (samtidigt som SAF förvandlade sig till det koncilianta Svenskt Näringsliv som bryr sig mindre om ett minskat skattetryck än om att svenska företag, organisationens medlemmar, ska bli en del av det välfärdsindustriella komplexet och få driva skolor, sjukhus och psykiatriska kliniker på det offentligas bekostnad).

Denna mentala tvärvändning, när kapitalet övergick från att hata skatter, eftersom de begränsade profiten, till att älska skatter, eftersom de kunde användas till att ge uppdrag till privata företag, var makalös att beskåda när den skedde i början av nittiotalet. Numera är kapitalets omvändelse närmast en självklarhet. Till exempel hade Svenska Dagbladet nyligen en debattartikel där en medarbetare på Timbro, tidigare det skattehatande kapitalets tankesmedja, inte kunde hålla tillbaka sin ilska över att socialdemokraterna i Stockholmslandstinget vill spara pengar genom att stänga privata beroendekliniker och slå psyk- och ätstörningsvården i spillror genom att bryta kontrakten med de privata företag som stått för verksamheten. Kapitalets arvingar klagar över att socialisterna vill snåla med de offentliga välfärdsutgifterna, det är omvända världen.

Men saken har åtminstone en ytterligare botten som kommer att bli desto aktuellare ju mer Elon Musk förverkligar ambitionerna att göra rejäla nedskärningar i de offentliga utgifterna och andra mindre beslutsamma länder, som Sverige, långsamt sätter fart på sin sanering av den offentliga sektorn. Det kommer nämligen att bli två slags svåra konflikter av sådana reformer.

Den första konflikten är att alla de som idag lever av de pengar som ska skäras bort kommer att iscensätta hittills oanat livliga motåtgärder. Vi kommer att få se den djupa staten gå till anfall. Och många kommer att bli förvånade över vilka som ingår i dess mest vältränade trupper, ty där kommer inte vänsterns soldater att påträffas i första ledet, utan i stället av riskkapitalfinansierade privata ägare till kedjor av tandkliniker, nobelpristagare i nya neuropsykiatriska diagnoser, universitetsprofessorer med statliga forskningsbidrag, framstående advokater och namnkunniga anhängare av mänskliga rättigheter såsom rätten att få tolkhjälp hos röntgenläkaren.)

Den andra konflikten har vi för det mesta inte ens besvärat oss med att formulera eftersom den enligt den allmänna meningen knappt kan finnas. Om jag återigen får förenkla och därtill uttrycka mig brutalt så är problemet att vi inte säkert vet om välfärdssystemet är till för administratörerna eller för klienterna. Först när man vet det kan man planera nedskärningarna.

När skola, vård, omsorg först byggdes var det ingen tvekan om att patienten hade tandvärk och att tandläkaren var till för att bota värken. Men med tiden har systemet vuxit till en vidunderlig omsorgsapparat vars problem ofta är att det saknas tillräckligt med klienter för att sysselsätta alla resurser. (Om du misstror mig så kan du fundera över immigrationsindustrin, som under många år aktivt välkomnat nya, livsvariga klienter för att tillfredsställa sin byråkratiska lust till omsättningsmaximering.)

Om nu Musk – och hans möjliga efterföljare i andra länder – ens ska försöka nå sina mål så kan han inte räkna med att mer än en pyttedel av besparingarna ska kunna genomföras utan det gör ont någonstans i byråkratin. Det är alltid några, såväl bland klienter som bland administratörer, som får känna på att det pågår nedskärningar och därför kommer att höja sina protestrop och demonstrera sina skyltar.

Men vi vet – eller har i varje fall starka skäl att misstänka – att en hel del av de under senare decennier nytillkomna välfärdsinsatserna är dyrbara lyxåtgärder som inte skulle behövas om klienterna inte vore bortskämda och administratörerna inte aggressivt uppmärksamma på alla försök att nagga deras löner och andra förmåner i kanten. Hur många psykproblem är av apatiska barnen-karaktär? Hur mycket ansträngning lägger vi ned på att lösa problem som inte finns? Är det i huvudsak invandrare som behöver tolkhjälp eller tolkar som behöver lön?

Vem är det som drar nytta av all den påstådda inkompetens och svaghet som det välfärdsindustriella komplexet lovar att avvärja? Är det klienterna som aldrig hade vetat hur synd det är om dem om de inte fått lära sig det av den svenska samhällsandan? Eller är det det mångmiljonhövdade skiktet av välfärdsadministratörer som är beroende av att det finns tillräckligt med svaghet för att de ska kunna få jobb och lön?